Skapelse, skönhet, sakralitet

När vi träder in i skogens grönska och hör fågelsången och vindens sus i trädens kronor kan hela vår varelse uppfyllas av en mild stillhet och fridfull barmhärtighet. Men inför den orörda naturens tempel kan vi också uppleva en högre makts tidlösa styrka, en oövervinnlig kraft inför vilken vår jordiska svaghet blir uppenbar och inför vilken vi böjer oss.

Skogens tempelI ett av sina många verk, Understanding Islam, framhåller Frithjof Schuon att allting som omger oss i naturen – solen, månen, stjärnorna, dagen och natten, årstiderna, vattnen, bergen, skogarna och blommorna – är en form av primordial uppenbarelse, ett allestädes närvarande andligt flöde.

Tage Lindbom knyter an till detta tema i den postumt utgivna I Frithjof Schuons fotspår Ett budskap och dess bärare. Lindbom är inte enbart en sanningsenlig iakttagare av Västerlandets andliga kris. Han vill även ställa upp ett alternativ till den självtillbedjande moderna apparatvärlden med allt tilltagande själsliga störningar, vilken är på god väg att förvandla hela världen till ett globalt varumagasin där jorden inte längre vårdas och förvaltas, utan erövras och besitts.

Alternativet till den andliga krisen och vår tids plågor finner Lindbom i Frithjof Schuons andligt-intellektuella livsverk. Enligt Lindbom stöder sig Schuon på två sanningskällor. För det första den uråldriga egyptiska och pytagoreiska visdomen förkunnad och framställd i antiken genom främst Platon, det vill säga skapelsen som ett utflöde ur den gudomliga andliga källan. För det andra den vedantiska läran med sin förkunnelse om den rena Andligheten som det enda verkliga (”världen är intet, atma är allt”) och som gjorts fattbar för eftervärlden genom visdomsläraren Shankara.

Hur lyder då Schuons budskap? Lindbom sammanfattar det som så ”att det Andligas primat återupprättas, att det Andliga, Guds outgrundliga väsen, källan till allt som finns till, är erkänd och upplevs i hjärtat. Den består vidare i att tillvaron och det mänskliga medvetandet om denna tillvaro infogas i en kosmologisk ordning, varvid människan blir medveten om sin plats och sin uppgift i denna ordning, och slutligen i insikten om skapelsens universalitet och primordialitet, att Gud uppenbarar sig och uttrycker sin Allmakt i det vi kallar religio perennis.” (s. 93)

Här följer fler utdrag ur Tage Lindboms bok som ansluter till denna lärdomstradition. De berör den skapade naturens skönhet och sakralitet.

»Vi lever i en sinnlig tillvaro och möter denna med våra sinnesorgan, och för den traditionella människan är denna vardagsupplevelse i naturens sköte ett ständigt möte med en högre makt. Vår så kallade upplysta tid ler åt de ”primitiva” folken när de i sin vördnad inför naturfenomenen inordnar dessa i sin trosordning, i sina sakrala och rituella föreställningar vittnande om alla tings inre andlighet. Samtidigt bör vi erinra om att all vår profanvetenskapliga kunskap om fenomenvärlden ej förmått ge oss någon som helst kunskap om tingens väsen.

Vi upprepar: uppenbarelse, fattad i dess vidaste mening, innesluter allt skapat, och det är genom medvetenheten om skapelsens gudomliga källa som vi är förmögna att förstå naturens sakralitet: i den orörda naturen möter vi den primordiala skönhet, som vittnar om den gudomliga källan. Gud är närvarande i sin skapelse, Hans Ande är denna skapelses inre verklighet.«

s. 202

»Låt oss stanna för det som vi här vill fatta som det centrala: det heliga. Det heliga, säger Frithjof Schuon, är närvarandet av centrum i periferin, det oföränderliga i rörelsen.«

»Det heliga för in i det relativa en kvalitet av det absoluta, tillför de förgängliga tingen en evighetens prägel.«

s. 203

»Schuon vidgar aspekten på den dygdiga ödmjukheten ej blott att omfatta det medmänskliga utan även Skapelsen själv. Vi får aldrig glömma att Skapelsen är som en enda väldig symbol av Guds allmakt, och att det förvaltarskap, som är människan givet, kräver respekt och vördnad inför naturen. Det som blind erövringslusta och blind teknik växer ut till blir ett hot mot existensen själv, vilket vi i modern tid bittert fått erfara. Den dygdiga ödmjukheten är den röst till oss människor, som säger att jagets erövringslusta kan växa ut till en förstörelselusta.«

s. 229

»Skapelsen är såsom en väldig symbol, som en uppenbarelse av Guds allmakt, men det finns ingenting i denna uppenbarelse, som mer direkt uttrycker det fullkomliga som skönheten, och det finns ingenting som mer riktar vår blick mot det himmelska som skönheten. Det är i skönhetens inträde i världen som kärleken väcks, ty kärleken strävar efter det förverkligande som skönheten i sin fullkomlighet erbjuder.«

s. 234-235

»Skönheten innesluter något av en dualitet, den väcker och livgiver kärleken och den uttrycker samtidigt det som existentiellt upplevs som jämvikt, frid, harmoni. Skönheten är därmed på en gång en esoterisk kraft och en existentiell form. På sätt och vis är kontemplationen något av en förening av dessa båda.«

s. 235

»I islam är skönheten det element som berikar förhållandet mellan kunskap och kärlek. Skönheten är i den islamiska världen i allmänhet, och i sufismen i synnerhet, en beståndsdel i det andliga livet, vars betydelse ej får underskattas. I kristendomen är ”världen” ett begrepp, som är förbundet med synd och syndafall, och som främst i de puritanska sekterna uttrycks i en benägenhet att nedvärdera, i vissa fall även avvisa skönheten, fattad som en frestelse till förvärldsligande och livsnjutning. För sufin är skönheten ett utflöde av det gudomliga, skönheten är, för att tala med Platon, en arketyp, och det är denna gudomliga skönhet som människorna älskar. Skönheten har inte världen, den sinnliga lusten som källa, skönhetens källa är det gudomliga, och när skönheten inträder och manifesterar sig i världen är den liksom ett återsken av den gudomliga källan. Det är detta skönhetens andliga väsen som genomlyser all jordisk skönhet, som därmed inte blir en ”frestelse” att vända blickarna till det sinnliga, utan tvärtom en påminnelse om den källa som är Gud själv.«

s. 235-236

»I den himmelska hierarkin har skönheten sin enastående ställning, det är vad Frithjof Schuon vill ge den, och därmed, säger han, kan också den kärlekens höga visa, som aposteln Paulus sjunger i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, upplevas som ett lovprisande av skönheten. Men för att rätt fatta skönheten måste vi fatta den ej blott som en uppenbarelse utan också söka fatta dess väsen, som strålar oss till mötes som jordiska uppenbarelser, som symboler.«

s. 236

»”Gud är skön och Han älskar det sköna” är det stora islamiska vittnesbördet.«

s. 238

3 reaktioner på ”Skapelse, skönhet, sakralitet

  1. Ping: Tyranniet, förfallet & det eviga i Heliopolis « Reseanteckningar

  2. Ping: Konstpaus « Svartvit

  3. Ping: Seyyed Hossein Nasr om sufism - islams mystik - och boken The Garden of Truth « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s