Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna / av Martin Lings

Frithjof Schuon har liknat islams inbrytande i världen vid ett epos, ett heroiskt drama. I Martin Lings flerfaldigt prisbelönade Muhammed-biografi återges alla de viktiga episoderna och beståndsdelarna i denna så betydelsefulla formativa fas, och detta med en närmast fulländad berättarstil. Här får de män och kvinnor som själva var på plats komma till tals, de som hörde profetens utsagor och bevittnade händelserna i hans liv.

Muhammed - hans liv enligt de tidigaste källorna / av Martin Lings

Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna (Semazen, 2008)

Utan att vara tillrättaläggande baserar Lings sin framställning på de tidigaste och mest auktoritativa arabiska källorna. Boken, som kom ut för 25 år sedan, finns översatt till ett tiotal språk och anses allmänt vara den bästa skildringen av profetens levnad (sîran), skriven på ett västerländskt språk. Enligt författaren och poeten Bo Gustavsson kan den läsas som en spännande roman.

En av de främsta levnadsteckningarna

I sin artikel till Martin Lings minne (”A gentle soul”) nämner Hamza Yusuf ett utlåtande från sin far, en kritiker av engelskspråkig litteratur. Efter en genomläsning av Lings Muhammed-biografi påpekade han att det sannolikt endast är det i Väst så misskända föremålet för denna, som har stått i vägen för att få den erkänd som en av de allra främsta levnadsteckningarna på det engelska språket överhuvudtaget. Nu har vi även den stora förmånen att kunna läsa denna välbehövliga bok på svenska i fin översättning av Ann-Catrin Nilsson.

Martin Lings 400-sidiga Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna (Semazen, 2008) kan mycket väl vara det viktigaste och samtidigt det mest gripande, islamiska verket som hittills givits ut på svenska, vid sidan av Mohammed Knut Bernströms auktoriserade Koranöversättning, Koranens budskap (Proprius, 2000). Bernström har genom en noggrann språklig granskning varit en av dem som lämnat ett bidrag till utgivningen även denna gång.

Lings berättarstil

Ann-Catrin Nilssons översättargärning, vilken fått ett godkännande av författaren, är onekligen imponerande. Inte minst med tanke på att Shakespeareforskaren, poeten och språkvetaren Martin Lings själv har konstaterat att han författat biografin på den högsta av engelskans fyra litterära stilnivåer.

Som det brittiska förlaget The Islamic Texts Society uppmärksammar i sitt förord, har Lings en sällsynt förmåga att berätta. Samtidigt som stilen är ytterst lättläst, återspeglar den både historiens enkelhet och dess storhet. Direktcitat från det rika spektrum av förstahandskällor, vilka ställdes samman på 700- och 800-talet, utgör en stor del av texten. Det skänker de gestaltade händelserna en alldeles särskild lyster och omedelbarhet i anslaget.

Martin Lings

Martin Lings, Abû Bakr Sirâj al-Dîn (1909–2005)

Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna är en bok som är lika svår att lägga ifrån sig som den är tacksam att återvända till. Här får man oförvanskad information direkt från originalkällorna – de islamiska vetenskaper och klassiska berättartraditioner som med omsorg och yttersta noggrannhet dokumenterat och bevarat samtida vittnesmål om profetens levnad. Alla dessa vitt skilda källor och korsreferenser utgör en sammanhängande mosaik.

Enhet i mångfalden

Vad som framförallt är slående med denna så ymniga variationsrikedom i källornas olika uttryck och tonalitet är att de på samma gång, med en inte så liten exakthet, konvergerar mot en ovedersägligt hög grad av naturlig och integral samstämmighet eller enhet. Mönstret för det sakralas utkristallisering eller ingripande i den temporala domänen är en förening av logik och transcendens i skärningspunkten mellan himmel och jord. Denna väv av enhet i mångfalden i vittnesbörderna om profetens liv och lära har troget förmedlats vidare från generation till generation.

En princip av enhet i mångfalden gäller även religionerna emellan. Starka motsättningar har tidvis förekommit mellan de monoteistiska systerreligionerna. Detta utnyttjas cyniskt av skrupelfria och – när det kommer till principer och proportioner – mindre nogräknade krafter med världsliga maktambitioner (så kallade ”fundamentalismer”, alternativt nihilismer, av olika schatteringar). För en objektiv betraktare står det hursomhelst, efter läsningen av Lings redogörelse, klarare än någonsin att islam på intet sätt står i strid med det essentiella hos alla ”Bokens folk”.

Rekommenderad läsning

Vid det här laget lär det väl knappast förvåna att Cafét å det varmaste rekommenderar Martin Lings levnadsteckning av Muhammed. Läsningen passar nog framförallt den som – i ljuset av den fascinerande tillkomsthistorien – vill få en klarare förståelse av, å ena sidan islam som civilisation, och å andra sidan som levande abrahamitisk tradition med en ännu intakt kärna av primordial, universell andlighet.

Betyg: fem koppar doftande starkt kaffe av fem möjliga.

Beställ Muhammed hans liv enligt de tidigaste källorna hos Semazen publications eller låna den på bibliotek.

Martin Lings till häst vid pyramiderna utanför Giza i Egypten vid tiden då han var verksam som personlig "sekreterare" åt René Guénon.

 

Se korta videoklipp om och med Martin Lings hos World Wisdom Books:

Här följer en egennumrerad serie längre utdrag ur de inledande kapitlen av Muhammed hans liv enligt de tidigaste källorna.

1. Guds Hus

»I Första Moseboken berättas att Abraham var barnlös och utan hopp om att få barn. En natt kallade Gud Abraham ut ur hans tält och sade till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och när Abraham såg upp mot stjärnorna, hörde han rösten fortsätta: ”Så skall din säd bli.” [1]

Abraham var då åttiofem år gammal och hans hustru Sara var sjuttiosex år och den tid då hon hade kunnat föda barn, var sedan länge förbi. Hon gav därför Abraham sin egyptiska tjänstekvinna Hagar som andra hustru. Men harm och bitterhet uppstod mellan henne och tjänstekvinnan och Hagar flydde undan Saras vrede och ropade till Gud i sin sorg. Och Han sände en ängel till henne med budskapet: ”Jag skall göra din säd mycket talrik, så att man inte skall kunna räkna den.” Ängeln sade också till henne: ”Se du är havande och skall föda en son, honom skall du ge namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande.” [2] Då återvände Hagar till Abraham och Sara och berättade vad ängeln hade sagt. När sonen fötts, gav Abraham honom namnet Ismael, som betyder ”Gud skall höra”.

Då Abraham nått sitt hundrade år och Sara var nittio år gammal, talade Gud till Abraham igen och lovade, att också Sara skulle föda honom en son, som skulle heta Isak. Orolig att hans äldre son då skulle ställas utanför Guds ynnest, bad Abraham: ”Måtte allenast Ismael få leva inför Dig!” Och Gud sade till honom: ”Vad Ismael beträffar har Jag också hört din bön. Se, Jag har välsignat honom … och Jag skall göra honom till ett stort folk. Men Mitt förbund skall Jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” [3]

Sara födde Isak och ammade honom själv. När han var avvand sade hon till Abraham att Hagar och hennes son inte längre fick vara kvar hos dem. Abraham sörjde djupt över detta, eftersom han älskade Ismael. Men Gud talade till honom på nytt, uppmanade honom att göra som Sara ville, utan att sörja, och förnyade sitt löfte att Ismael skulle få Hans välsignelse.

Inte bara ett, utan två stora folk skulle se tillbaka på Abraham som stamfader; två stora folk, ja, två vägledda krafter eller redskap för Himlens vilja. Gud utlovar nämligen inte sin välsignelse för något världsligt; ingenting är stort för Gud, utom det som är stort i andlig mening. Så blev Abraham urkällan till två andliga strömfåror, som inte fick flyta tillsammans, utan som var och en skulle ha sitt eget lopp. Han anförtrodde Hagar och Ismael åt Guds välsignelse och Hans änglars beskydd, i förvissning att allt skulle gå dem väl. Två andliga strömmar, två religioner, två världar för Gud; två cirklar, därför två medelpunkter. En plats är aldrig helig, därför att en människa har valt den, utan därför att den blivit utvald i himlen. Det finns två heliga medelpunkter inom Abrahams sfär, den ena stod inför sitt förverkligande, den andra visste han kanske ännu inte om. Det var till denna andra, som Hagar och Ismael blev förda – till en ofruktbar dal i Arabien, omkring fyrtio dagsresor med kamel från Kanaan. Dalens namn var Bakkah, på grund av dess trånghet, har det sagts; den är på alla sidor omgiven av berg, men har tre passager, en mot norr, en mot söder och en som öppnar en väg till Röda Havet, som ligger ungefär åtta mil västerut. Böckerna säger ingenting om hur Hagar och hennes son nådde Bakkah. [4] Kanske tog några resande hand om dem. Dalen var nämligen en del av en karavanled, som ibland kallades ”Rökelsevägen”, eftersom parfymer, rökelse och liknande varor fördes längs den från Syd-Arabien till Medelhavsområdet. Hagar blev förmodligen uppmanad att lämna karavanen, så snart de var framme vid dalen. Det dröjde inte länge, förrän både mor och son drabbades av en sådan törst, att Hagar fruktade att Ismael skulle dö. Enligt deras ättlingars traditioner, ropade Ismael till Gud där han låg i sanden, medan hans mor stod på en klippa och spanade efter hjälp. Då ingen syntes till, skyndade hon till en annan plats med god utsikt, men inte en levande själ kunde hon se. Halvt utom sig sprang hon, allt som allt, sju gånger mellan de båda utsiktspunkterna, tills ängeln, i slutet av det sjunde loppet, talade till henne där hon satt och vilade vid den bortre klippan. Med första Mosebokens ord:

Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Vad fattas dig Hagar? Frukta inte, ty Gud har hört gossens röst, där han ligger. Gå och lyft upp gossen och tag honom vid handen; Jag skall göra honom till ett stort folk.” Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en vattenbrunn. [5]

Gustave Doré – Kopparstick ur La Sainte Bible (1865) föreställande Hagar och Ismael i den ofruktbara och torrlagda Bakkah-dalen. ("Tåredalen" i 1917 års Bibel som en mer allmängiltig liknelse för ett jordeliv utan andlig näring.)

Vattnet som Gud lät välla fram ur sanden då Ismaels häl berörde den, var en källa och tack vare dess goda och rikt flödande vatten blev dalen snart en rastplats för karavaner. Källan fick namnet Zamzam.

Första Moseboken har mer att säga om Isak och hans ättlingar än om Abrahams andra släktgren. Om Ismael berättar den: Och Gud var med gossen och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt. [6] Efter detta nämns hans namn knappast alls, utom för att upplysa oss om, att de två bröderna tillsammans begravde sin far i Hebron och att Esau, några år efteråt, gifte sig med sin kusin, Ismaels dotter. Men en indirekt lovsång till Ismael och hans mor finns i Psaltaren i den psalm som börjar: Hur ljuvliga är inte Dina boningar Herre Sebaot! och som berättar om miraklet vid Zamzam, som var följden av deras färd genom dalen: Saliga är de människor som i Dig har sin starkhet, de vilkas håg står till Dina vägar. När de vandrar genom Bakkah-dalen, gör de den rik på källor. [7]

När Hagar och Ismael nådde sin bestämmelseort, hade Abraham ännu sjuttiofem år kvar att leva och han besökte sin son på den heliga plats, dit Hagar blivit förd. Koranen berättar att Gud visade honom just det ställe, nära källan Zamzam, där han och Ismael skulle resa en helgedom [8] och de fick också veta, hur den skulle byggas. Namnet Ka’bah (”kub”), fick den på grund av formen, som är i det närmaste kubisk; dess fyra hörn vetter mot kompassens fyra väderstreck. Men det heligaste föremålet på denna heliga plats är en himmelsk sten, som en ängel enligt traditionen hämtade åt Abraham från den närbelägna höjden Abû Qubays, där den hade bevarats ända sedan den nådde jorden. ”Då den kom ned från paradiset var den vitare än mjölk, men Adams barns synder gjorde den svart.” [9] Denna svarta sten byggde de in i Ka’bahs östra hörn och när helgedomen i Bakkah – eller Mekka som platsen senare kom att kallas – var iordningställd, talade Gud på nytt till Abraham och gav honom i uppdrag att instifta den rituella vallfärden: ”Rena Min helgedom för alla som skall vandra runt den och som skall resa sig (till bön) och böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten! Kungör för människorna (plikten att fullgöra) vallfärden. De skall komma till dig till fots och ridande på alla slag av snabbfotade riddjur och de skall komma från alla håll och från avlägsna trakter…” [10]

Hagar berättade för Abraham om hur hon sökte hjälp och han gjorde det till en del av vallfärdsritualen att pilgrimerna ska vandra sju gånger mellan Safâ och Marwah, som de två kullar mellan vilka hon sprungit blev kallade. Kanske var det i Kanaan som Abraham, när han senare såg ut över de rika betesmarkerna och fälten med korn och vete, bad: Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus … Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem (och av längtan att besöka dem) så att de kan få (hjälp av dem till) sin försörjning och därför känna tacksamhet (mot Dig). [11]«

s. 1-4

2. En stor förlust

»Abrahams bön besvarades och rika gåvor fördes oavbrutet till Mekka av de pilgrimer som i växande skaror kom från hela Arabien och där bortom för att besöka det heliga templet. Den stora vallfärden gjordes en gång om året, men man kunde också visa sin vördnad vid Ka’bah när som helst, genom en mindre vallfärd. Dessa heliga handlingar utfördes hädanefter med nit och hängiven andakt, så som Abraham och Ismael hade föreskrivit. Även Isaks avkomlingar vördade Ka’bah som ett tempel, uppfört av Abraham. De räknade det som ett av Herrens avlägset belägna tabernakler. Men under århundradenas lopp kom renheten i dyrkan av den Ende Guden att fläckas. Ismaels ättlingar blev alltför talrika för att alla skulle kunna leva i Mekka-dalen, och de som begav sig därifrån och slog sig ned på annat håll tog med sig stenar från det heliga området och utförde ceremonier för att hylla dem. Under inflytande av närboende hedniska stammar kom avgudar senare att ställas upp vid sidan av dessa stenar, och till slut började pilgrimer ta med sig avgudabilder till Mekka. De sattes upp i närheten av Ka’bah och det var då judarna upphörde med sina besök i Abrahams helgedom. [12]

Avgudadyrkarna hävdade att deras beläten var krafter som verkade som medlare mellan Gud och människan. Deras sätt att närma sig Gud blev därför allt mindre direkt, och ju avlägsnare Han syntes dem, desto konturlösare blev deras föreställning om den kommande världens verklighet, tills många av dem upphörde att tro på ett liv efter döden. Men mitt ibland dem fanns det för den insiktsfulle ett klart tecken på att de hade avfallit från sanningen. De hade inte längre tillgång till källan Zamzam, de hade till och med glömt var den låg. (…) Efter Ismaels tid hade andra källor grävts fram i Mekka; Guds gåva var inte längre en nödvändighet och den heliga källan blev ett bleknat, till hälften bortglömt minne.«

s. 5-6

3. Behovet av en profet

»’Abd al-Muttalib [Muhammeds farfar, som levde cirka 2600 år efter Abraham] bad inte till [avguden] Hubal; han bad alltid till Gud – till Allâh. Men den moabitiske avguden hade funnits i Guds Hus sedan generationer och för [den ledande arabiska stammen] Quraysh hade den blivit ett slags personifikation av barakah, dvs. den särskilda välsignelse och andliga atmosfär som genomsyrade denna, den främsta av alla helgedomar. (…)

Man måste få pilgrimerna att känna att Mekka var som ett andra hem för dem. Men att välkomna dem innebar också att välkomna vad de tillbad och att aldrig brista i respekt för de avgudabilder de förde med sig. Det var traditionen som rättfärdigade och gav legitimitet åt att man godtog avgudar och trodde på effektiviteten i deras ingripande; så hade deras fäder, farfäder och farfars fäder gjort. Men för ‘Abd al-Muttalib var Gud den stora realiteten och han stod otvivelaktigt närmare Abrahams religion än de flesta av sina samtida inom Quraysh, Khuzâ’ah, Hawâzin och andra arabiska stammar.

Det fanns – och hade alltid funnits – [bland Ismaels ättlingar] ett fåtal som höll fast vid Abrahams tro i hela dess renhet. De var de enda som insåg att avgudadyrkan, långt ifrån att ha stöd i en ursprunglig tradition, var ett nytt påfund – en fara som man måste vara på sin vakt mot. Det behövdes bara ett tillräckligt långt historiskt perspektiv för att inse att Hubal inte var bättre än israeliternas guldkalv. Dessa hunafâ’ [13], som de kallade sig själva, ville inte ha med avgudarna att skaffa. Deras närvaro i Mekka betraktade de som ett helgerån och en förorening. Hunafâ’s kompromisslöshet och deras öppet och ofta uttalade åsikter förvisade dem till det mekkanska samhällets periferi; de respekterades, tolererades eller behandlades illa beroende dels på deras personlighet, dels om deras klan var beredd att skydda dem eller inte.

‘Abd al-Muttalib kände fyra hunafâ’. En av de mer ansedda av dem var Waraqah, son till Nawfal, hans kusin i andra led, från klanen Asad. [14] Waraqah hade blivit kristen och det fanns en tro bland de kristna i hans trakter att ankomsten av en profet var nära förestående. Denna tro kan visserligen inte ha varit så utbredd, men den stöddes av några höga dignitärer i de orientaliska kyrkosamfunden, liksom av astrologer och siare. Judarna å sin sida, för vilka en sådan tro föll sig så mycket lättare eftersom raden av Profeter för dem inte skulle ta slut förrän med Messias, var praktiskt taget eniga i sin väntan på en Profet. Deras rabbiner och andra visa män försäkrade att tiden nu var nära; många av de tecken på hans ankomst som förutsagts hade redan slagit in och han skulle naturligtvis vara jude, eftersom judarna tillhörde det utvalda folket. Waraqah och andra kristna hade sina tvivel på den punkten. De såg inget skäl till att han inte skulle var arab. Araberna hade större behov av en profet än judarna, som åtminstone fortfarande följde Abrahams religion såtillvida som att de dyrkade den Ende Guden och inte höll sig med avgudar. Vem annan än en profet skulle kunna befria araberna från deras dyrkan av falska gudar? I en vid cirkel kring Ka’bah och på ett visst avstånd därifrån fanns det 360 avgudar. Till detta ska läggas att nästan varje hus i Mekka hade sin egen avgud, stor eller liten, som var hemmets centrum.«

s. 17-18

Mekka med Ka'bah. Oljemålning (84,5 x 111,2 cm) hemförd från Främre Orienten av legationsprästen i Konstantinopel Michael Eneman (1676-1714) som slutade sina dagar som professor i orientaliska språk i Uppsala. Hans samlingar inköptes av Uppsala universitetsbibliotek år 1717.

Mekka med Ka'bah. Oljemålning (84,5 x 111,2 cm) hemförd från Främre Orienten av Karl XII:s legationspräst i Konstantinopel, Michael Eneman (1676-1714), som slutade sina dagar som professor i orientaliska språk i Uppsala. Hans samlingar inköptes av Uppsala universitetsbibliotek år 1717.

»Till skillnad från de flesta i sin stam kunde Waraqah läsa och skriva och hade studerat skrifterna och teologi. Han kunde därför förstå att det i ett av Kristi löften, det som av kristna vanligen tolkas som en anspelning på pingstmiraklet, ändå fanns vissa element som inte stämde med denna anknytning, utan måste anses peka på något annat – något som ännu inte hade gått i uppfyllelse. Men språket var svårtolkat: vad betydde orden: han skall inte tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala. [15]

Waraqah hade en syster, Qutaylah, som stod honom mycket nära. Han talade ofta med henne om dessa ting, och vad han sade gjorde ett så starkt intryck på henne, att hennes tankar ofta kretsade kring den väntade Profeten. Fanns han kanske redan mitt ibland dem?«

s. 19

[D]et hände sig att Qutaylah, Waraqahs syster, stod vid ingången till sitt hus; kanske hade hon ställt sig där för att kunna se en skymt av den stora bröllopsfesten som hela Mekka visste skulle gå av stapeln. ‘Abd al-Muttalib var nu sjuttio år men fortfarande märkvärdigt ung för sin ålder i alla avseenden. De både brudgummarnas långsamma sätt att närma sig och deras av tillfällets högtidlighet förstärkta, naturliga värdighet, utgjorde verkligen en imponerande syn. När de kom närmare kunde Qutaylah inte slita blicken från den yngre mannen. Vad utseendet beträffar var ‘Abd Allâh sin tids Josef. Inte ens de äldsta männen och kvinnorna i Quraysh kunde minnas sig ha sett en vackrare man. Han var tjugofem år nu och i sin ungdoms fulla blomstring. Vad som framförallt fängslade Qutaylah och som slagit henne vid andra tillfällen – men aldrig så som nu – var den utstrålning som kom hans ansikte att lysa som förklarat och som tycktes henne vara ett återsken från en annan värld. Kunde det vara så att ‘Abd Allâh var den väntade Profeten? Eller var han kanske den som skulle bli Profetens far?

Just som de gått förbi henne överväldigades hon av en plötslig impuls och ropade: ”‘Abd Allâh!” Fadern släppte hans hand, som för att låta sonen tala med sin kusin. ‘Abd Allâh vände sig mot Qutaylah och hon frågade honom vart han var på väg. ”Jag går med min far”, sade han bara, inte av förbehållsamhet utan därför att han var säker på att hon kände till, att han var på väg till sitt bröllop. ”Tag mig här och nu till din brud”, sade hon, ”och du ska få lika många kameler som offrades i ditt ställe.” ”Jag är med min far”, svarade han; ”jag kan inte handla mot hans vilja och jag kan inte lämna honom.” [16]

Bröllopen ägde rum som planerat och de båda paren stannade några dagar hos Wuhayb. Under denna tid gick ‘Abd Allâh för att hämta något hemma hos sig och då mötte han åter Qutaylah, Waraqahs syster. Hon granskade hans ansikte med ett sådant allvar att han stannade bredvid henne i väntan på att hon skulle tala. När hon förblev tyst, frågade han varför hon inte sade samma sak som hon hade sagt dagen innan och hon svarade: ”Det ljus som var hos dig i går har lämnat dig. I dag kan du inte ge mig det som jag behövde av dig.” [17]«

s. 20

4. ”…och du ska kalla honom Muhammed”

»I Mekka blev sorgen stor när Hârith återvände med dödsbudet. Âminahs enda tröst var det ofödda barn som hon bar efter sin man, och hennes sorg lindrades allteftersom tiden för födelsen närmade sig. Hon var medveten om att hon inom sig bar ett ljus, och en dag strålade det ut från henne med en sådan intensitet att hon kunde se borgarna i Bostra i Syrien. Då hörde hon en röst säga: ‘Du bär detta folks herre i ditt sköte, och när han är född ska du säga: ‘Jag överlämnar honom i den Endes beskydd mot det onda från alla dem som avundas’ – och du ska kalla honom Muhammed.” [18]

Barnet föddes några veckor senare. Âminah befann sig då i sin farbrors hem och därifrån skickade hon bud till ‘Abd al-Muttalib och bad honom komma och se sin sonson. Han tog pojken i famn, bar honom till helgedomen och in i det heliga huset, där han tackade Gud för denna gåva.«

s. 25

5. Öknen

»Halîmah berättade: ”När vi bestämde oss för att lämna Mekka, sade jag till min man: ‘Jag avskyr tanken att behöva fara tillbaka med mina vänner utan att ha fått någon att amma. Jag går till den där föräldralöse och tar honom.’ ‘Som du vill’, sade han, ‘Kanske får vi erfara Guds välsignelse genom honom.’ Så jag gick och tog honom bara därför att jag inte kunde hitta någon annan. Jag bar honom tillbaka till platsen där våra djur stod och knappt hade jag lagt honom hos mig, förrän mina bröst flödade över av mjölk till honom. Han drack sig mätt och det gjorde hans fosterbror också. De somnade båda två, och min man gick bort till vårt gamla kamelsto och tänk, hennes juver var fullt! Han mjölkade henne och drack och jag drack med honom tills vi inte kunde dricka mer; vår hunger var stillad. Den natten sov vi ovanligt gott och på morgonen sade min man till mig: ‘Vid Gud Halîmah! Det var en välsignad liten varelse du tog.’ (…)

En dag, flera månader efter vår återkomst, var pojken och hans bror ute bakom tälten med några av våra lamm. Då kom hans bror springande till oss och sade: ‘Vet ni vad som hänt med min bror från Quraysh? Två män i vita kläder har tagit och lagt honom på marken och öppnat bröstet på honom och de rör om i det med händerna.’ Jag och hans far skyndade fram till honom och fann honom på benen, men hans ansikte var mycket blekt. Vi drog honom till oss och sade: ‘Hur är det fatt min son?’ Han svarade: ‘Två män i vita kläder kom till mig, lade mig på marken och öppnade mitt bröst. Jag vet inte vad de letade efter’.” [19]

Halîmah och hennes man Hârith vände sig åt alla håll, men såg inga spår av männen. Inte heller kunde de upptäcka blod eller något sår som kunde bekräfta vad de två pojkarna hade sagt. Hur mycket de än frågade, kunde de inte få dem att ta tillbaka sina ord eller ändra vad de sagt i något avseende. Och ändå fanns inte minsta spår av någon skråma på fostersonens bröst eller något annat märke på hans välskapta kropp. Det enda ovanliga man kunde se var en liten, men tydligt synbar, oval upphöjning mitt på ryggen mellan skuldrorna, liknande ett avtryck efter ett koppglas; men det hade funnits där sedan födelsen.

I senare år kunde han själv beskriva händelsen mer utförligt: ”Två vitklädda män kom emot mig med en guldskål fylld av snö. De grep mig, skar upp bröstet och tog ut mitt hjärta. Detta skar de också upp och tog ut en svart blodlever som de kastade bort. Sedan tvättade de hjärtat och bröstet med snö. [20] Han sade också: ”Djävulen vidrör varje Adams barn den dag dess mor föder fram det, utom Maria och hennes son.” [21]«

s. 28-29

Martin Lings tillsammans med sin fru under vallfärden till Mekka 1948

6. Munken Bahîrà

»Vid ett rastställe nära Bostra, där karavanerna från Mekka alltid gjorde halt, fanns en liten eremitboning, som i generationer varit bebodd av en kristen munk. När han dog tog en annan hans plats och ärvde allt som fanns i cellen, däribland ett antal gamla handskrifter. Bland dessa skrifter fanns en som innehöll förutsägelser om en profet som skulle komma till araberna. Bahîrà, den munk som nu bodde där, var väl förtrogen med innehållet i denna skrift, och den intresserade honom desto mer som han, liksom Waraqah, ansåg att Profeten var att vänta under hans egen livstid.

(…)

En enda blick på pojkens ansikte var nog för att Bahîrà skulle förstå de under som skett. Under måltiden betraktade han honom uppmärksamt och lade märke till flera detaljer i både ansiktet och på kroppen, som överensstämde med det som stod i handskriften. När måltiden var över gick munken bort till sin yngste gäst och frågade honom om hans livsföring, om hans sömn och hur han hade det ställt i allmänhet. Muhammed berättade villigt om allt detta för den vördnadsbjudande mannen, som frågade så försynt och vänligt, och han tvekade inte heller att ta av sig sin mantel, när munken till sist frågade om han fick se hans rygg. Bahîrà hade redan känt sig säker, men blev nu helt övertygad: där, mellan pojkens skuldror, fanns märket han hade väntat finna, profetskapets sigill, just sådant som det beskrevs i hans bok och på just samma ställe. Han vände sig mot Abû Tâlib och frågade: ”Hur är den här pojken släkt med dig?” Abû Tâlib svarade: ”Han är min son.” ”Han är inte din son”, blev munkens svar; ”det kan inte vara så att den här pojkens far är i livet.” ”Han är son till min bror”, sade Abû Tâlib. ”Och hans far då?” sade munken. ”Han dog innan pojken fötts.” ”Det var sant.” sade Bahîrà. ”Far tillbaka med din brorson till hans hemland och skydda honom mot judarna där. Vid Gud! Om de får se honom och får veta vad jag vet om honom, kommer de att vilja göra honom illa. Stora ting ligger i beredskap för din brorson.” [22]

s. 32-33

7. Munken Nestor

»Muhammed hade blivit känd i hela Mekka som al-Amîn, den pålitlige, trovärdige och ärlige, och det berodde från början på utlåtanden från dem som vid olika tillfällen anförtrott honom sina varor. Khâdidjah hade hört mycket gott om honom också från källor inom familjen, och en dag sände hon bud och bad honom föra en del av hennes varor till Syrien. Hans lön skulle bli dubbelt så hög som den högsta hon någonsin betalat en man i stammen Quraysh, och till hans tjänst under resan erbjöd hon honom en av sina unga tjänare som hette Maysarah. Muhammed godtog vad hon hade föreslagit och åtföljd av pojken begav han sig norrut med varorna.

När de nådde Bostra i södra Syrien sökte Muhammed skydd i skuggan under ett träd inte långt från en liten eremitbostad där en munk vid namn Nestor bodde. Eftersom rastplatser för resande sällan ändras kunde det ha varit samma träd som givit honom skugga ett femtontal år tidigare då han och hans farbror rest genom Bostra. Bahîrà hade kanske dött och ersatts av Nestor. Hur det än var – vi vet bara vad Maysarah har berättat – kom munken ut ur sin kammare och frågade pojken: ”Vem är mannen under trädet där borta?” ”Det är en man från Quraysh”, sade Maysarah och tillade som förklaring: ”Det är de som har hand om helgedomen.” ”Det är ingen annan än Profeten som sitter där”, sade Nestor. [23]

Under deras fortsatta färd genom Syrien fick Nestors ord fäste i Maysarahs själ, men de förvånade honom inte mycket, eftersom resan tillsammans med Muhammed hade fått honom att förstå att han var i sällskap med en man som inte var lik någon han mött tidigare. Detta bekräftades ytterligare genom något som han såg på hemvägen. Under resan hade han ofta lagt märke till att hettan var egendomligt lätt att uthärda och en dag vid middagstid fick han ett kort ögonblick en klar vision av hur två änglar gav skugga åt Muhammed.«

s. 38

8. De första uppenbarelserna

»Kort efter det att dessa yttre tecken på förtroende och kallelse visat sig började Muhammed få mäktiga inre upplevelser som fogades in i ett redan vaknande medvetande. När man frågade honom om detta talade han om ”sanna syner” som kom till honom under sömnen; de var som ”gryningsljuset när det bryter fram” sade han. [24] Den omedelbara följden av dessa syner var att han började sätta värde på ensamhet och tog för vana att söka avskildhet i en grotta i berget Hirâ’ strax utanför Mekka. I detta fanns ingenting som Quraysh kunde ha funnit särskilt anmärkningsvärt. Att söka avskildhet var ett vedertaget bruk bland Ismaels ättlingar och i varje generation hade det funnits en eller två som då och då drog sig tillbaka till någon undangömd plats för att kunna få en tid obesmittad av människornas värld. I överensstämmelse med denna ålderdomliga vana brukade Muhammed ta med sig de förråd han behövde och ägna några nätter åt att tillbe Gud. Sedan brukade han återvända till sin familj, men ibland fyllde han på sina förråd och gick tillbaka till berget. Under dessa få år hände det ofta, sedan han lämnat staden bakom sig och närmade sig sin ensliga boning, att han klart hörde orden: ”Frid vare med dig, du Guds Utsände!” [25] Och när han vände sig om för att se vem som talat, syntes ingen till; det var som om orden kommit från ett träd eller en sten.

Månaden Ramadan var den som av tradition brukade ägnas åt andaktsövningar i avskildhet. En natt mot slutet av Ramadan, då Muhammed var i sitt fyrtionde år och han var ensam i grottan, kom en ängel till honom i en mans gestalt. Ängeln sade till honom: ”Läs!” och Muhammed sade: ”Jag kan inte läsa”, varpå, med hans egna ord: ”Ängeln grep mig och höll mig i ett överväldigande famntag tills han nådde gränsen för vad jag förmådde uthärda. Då befriade han mig och sade: ”Läs!” Jag sade än en gång: ‘Jag kan inte läsa.’ Han grep mig igen, tillintetgjorde mig nästan i sitt hårda famntag och släppte mig först sedan han åter nått gränsen för vad jag kunde uthärda och sade: ‘Läs!” Åter sade jag: ”Jag kan inte läsa.’ Då famnade han mig en tredje gång som förut och sade:

Läs i din Herres namn, Han som har skapat –

skapat människan av en grodd som sätter sig fast!

Läs! Din Herre är den Främste Givaren,

som har lärt (människan) pennans (bruk),

lärt människan vad hon inte visste! [26]

De första uppenbarade Koranverserna i kalligrafisk skrift

De första uppenbarade Koranverserna i kalligrafisk skrift: Iqra’ bismi Rabbi-ka ’l-ladhî khalaq... ("Läs i din Herres namn, Han som har skapat...")

Dessa ord upprepade han efter ängeln som därpå lämnade honom. ”Det var som om orden blev skrivna i mitt hjärta”, sade han. [27] Han befarade att detta kunde betyda att han blivit en poet inspirerad av djinner eller sinnessjuk och han flydde från grottan; men halvvägs nere på bergssluttningen hörde han ovanför sig en röst som sade: ”Muhammed! Du är Guds Utsände och jag är Gabriel.” Muhammed lyfte blicken mot himlen och där var hans besökare, ännu fullt igenkännlig, men nu tydligt i en ängels skepnad, uppfyllande hela horisonten. Han talade på nytt och sade: ”Muhammed! Du är Guds Utsände och jag är Gabriel.” Profeten skådade upp mot Ängeln; så vände han sig bort, men vart han än vände blicken, mot norr, mot söder, mot öster eller väster var ängeln ändå alltid där, stående gränsle över horisonten. Till sist försvann ängeln och Profeten gick ned för sluttningen och återvände hem. ”Hölj över mig! Hölj över mig!” [28] sade han till Khadîdjah när han med ännu bultande hjärta lade sig på sin bädd. Förskräckt, men utan att våga ställa frågor, hämtade hon snabbt en mantel och bredde över honom. När hans intensiva fruktan dämpats berättade han för henne vad han sett och hört. Hon talade lugnande med honom och gick därefter till sin kusin Waraqah, nu gammal och blind. ”Detta är heligt! Ja, heligt!” sade han. ”Vid Honom som i Sin hand håller Waraqahs själ; den mest upphöjde Nâmûs, [29] densamme som brukade komma till Moses, har kommit till Muhammed. Sannerligen, Muhammed är detta folks Profet. Be honom vara lugn i denna visshet.” Khadîdjah gick hem och upprepade dessa ord för Profeten, som nu med frid i sinnet återvände till grottan för att fullgöra det antal dagar som han hade lovat att ägna åt sina andaktsövningar i avskildhet inför Gud. När detta var gjort gick han enligt sin vana direkt till Ka’bah och utförde den rituella rundvandringen. Efteråt hälsade han på den gamle blinde Waraqah, som han hade lagt märke till bland dem som satt i moskén [på arabiska masdjid, ”en plats där man faller ned” ifrån bruket att, vänd mot det heliga huset, falla ned inför Gud, vilket hade följts alltsedan Abrahams och Ismaels tid], och Waraqah sade till honom: ”Du min broders son, berätta för mig vad du har sett och hört!” Profeten berättade och den gamle mannen upprepade vad han hade sagt till Khadîdjah, men den här gången tillade han: ”De kommer att kalla sig lögnare, behandla dig illa, jaga bort dig och föra krig mot dig och om jag får leva för att se de dagarna må Gud veta att jag ska arbeta för att främja Hans sak.” [30] Därefter böjde sig Waraqah fram och kysste hans panna och Profeten återvände hem.«

s. 49-51

Noter

  1. 1 Mos. 15:5
  2. 1 Mos. 16:10-11
  3. 1 Mos. 17:20-21
  4. Enligt den arabiska traditionen, accepterad av de flesta muslimer, var Ismael ännu ett spädbarn när Hagar kom med honom till Bakkah-dalen.
  5. 1 Mos. 21:17-19.
  6. 1 Mos. 21:20.
  7. Psalt. 84:6-7.
  8. Koranen (K.) 22:26.
  9. Yttrande av Profeten, at-Tirmidhîs hadîthsamling 7, 49.
  10. K. 22:27-7.
  11. K. 14:37.
  12. Ibn Ishâq (I.I.), Sirât Rasûl Allâh, 15.
  13. Hanîf, i plur. hunafâ’, betyder renlärig. Se K. 6:161.
  14. Inte att förväxla med Hâshims bror Nawfal, som givit namn åt Nawfal-klanen.
  15. Joh. 16:13.
  16. I.I. 100.
  17. I.I. 101.
  18. I.I. 102.
  19. I.I. 105.
  20. Ibn Sa’d (I..S.), Kitâb at-Tabaqât al-Kabîr, 1/1, 96.
  21. Al-Bukhârîs hadîthsamling (B.), LX, 54.
  22. I.I. 115-7.
  23. I.S. 1/1, 83. I islamisk tradition är det ingen annan än Muhammed som är den mystiske Silo åt vilken ‘i kommande dagar’ den andliga överhöghet som dittills varit judarnas privilegium skulle överföras; Jesus var ju den siste i raden av Profeter som utgått från Juda. Profetian uttalades av Jakob strax innan han dog: Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: ”Församlen eder, på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i kommande dagar: … Spiran skall icke vika från Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer och folken bliva honom hörsamma.” 1 Mos. 49: 1, 10.
  24. B. 1, 3.
  25. I.I. 151.
  26. K. 96: 1-5., B. 1, 3.
  27. I.I. 153.
  28. B. 1, 3.
  29. Av grekiskans ‘nomos’ i betydelsen gudomlig lag eller skrift, här uppfattad som identisk med uppenbarelsens ängel.
  30. I.I. 153-4.

Se även inlägget Parakleten – Profeten Mohammed i Bibeln

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

5 reaktioner på ”Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna / av Martin Lings

  1. Svensson: Bra fråga. Lings specificerar dem inte.

    Själv har han, liksom Tolkien, bland annat studerat medelengelska vid Oxford och dessutom undervisat om Shakespeare i ett tjugotal år. På en kurs från ett annat universitet såg jag åtminstone studienivåerna anges som Beginner, Intermediate, Advanced och Core. Men kanske någon annan av våra läsare är mer insatt i frågan?

    Denna uppdelning låter annars rimlig med tanke på Lings omvittnade träffsäkerhet – förmågan att i sina formuleringar fånga den koncisa kärnan eller essensen i varje fenomen. Det kan se enkelt och självklart ut, men är i själva verket det svåraste.

    ”Core” har väl för övrigt ofta något av ”zen” över sig och närmar sig på så vis stilen i de heliga Skrifterna, vilken ju visserligen skiftar avsevärt men kanske före allt annat är elliptisk.

  2. Ping: Frodo och Sam vid det klara morgonljuset « Café Exposé

  3. Ping: Charles Hasan Le Gai Eaton 1921–2010 « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s