De älskandes ljus

Som fågelpilen i flykt genom årtusenden
som solglansen i den drivande röken innan den
släcks i lövsnåren
– morgonklara dag, så ropar du ut dig över de vita
hällarna,
så tiger du in din tystnad i vår huds alla
smärtpunkter.

Och från havet, där styråran ritsar upp ljus
ur djupen
stänker upp ljus i det slitna tacklet, i de röda seglen,
spännes en kropp mot skyn, som till kast eller
bågskytte
eller till kärlek över de vittrade fälten.

Så möter oss över spillror av fornhav och
vulkaniska berg,
över ett söndervärkt minne som om kvällen tog in
i vårt hus
ett regn av frömjöl från övervuxna öar, stigande
till bruset av den sol som dyker upp ur havet.

Och ännu har vi varandras läppar inom oss,
varandras hud inom oss. Fågelpilen rör vid vårt öga.
O morgon, hur du stormar, hur du virvlar ditt ljus
genom rök och lövsnår
för att finna våra kroppars skrift i den vindlande
marken.

– Karl Vennberg, ur Tillskrift: dikter, 1960

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s