Star Wars och muslimska Jeddi-riddare

»The Force?«
– Luke Skywalker när han för första gången får höra detta begrepp nämnas (Star Wars: Episode IV. A New Hope.)

»The Force will be with you … always!«
– Obi-Wan Kenobi, till Luke Skywalker (Star Wars: Episode IV. A New Hope.)

I andlig bemärkelse har Star Wars-mytologin fått ett enastående genomslag i västvärlden. Star Wars är tillsammans med Tolkiens och C. S. Lewis ”sanna myter” kanske det bästa exemplet på att populärkultur för många idag fungerar som ett slags ersättning för kyrkans förlorade ställning.

I Australien betraktar mer än 70 000 ”Jedi” som sin officiella religion. I folkräkningen 2001 var samma siffra för England 390 000. Detta är smått otroligt med tanke på att det t. ex. inte var fler än 260 000 som bekände sig till judendomen. Intensiva Internetkampanjer syftar även till att få ”Jedi”-tron erkänd som en officiell religion i USA.

För de lite mer inbitna fansen av den episka rymdsagan Star Wars är det allmänt bekant att George Lucas utgick från universella mytologiska arketyper som han fann i olika religiösa traditioner. Till det odödliga persongalleriet tog han sin inspiration från mytforskaren Joseph Campbells kultbok The Hero with a Thousand Faces.

Enligt Lucas var syftet med ”the Force” att väcka ett visst andligt förhållningssätt hos unga människor – en nyfikenhet som mer handlar om Gudstro än anslutning till någon särskild religiös inriktning. Vad han försökte göra med filmerna, berättar han i en intervju med Bill Moyers, var helt enkelt att få unga människor att reflektera över Guds existens. Att få dem att ställa frågor om Gud som mysterium. Även om detta var en medveten intention hos honom ville han däremot inte lägga fram ett färdigt ”svar”.

Muslimska Jeddi-riddare

George Lucas hade själv en protestantisk uppväxt och var döpt metodist men orienterade sig alltmer mot österländska läror. Vad som är mindre känt är att han specifikt tog kontakt med sufiorden Habibiyyah i Berkeley i Kalifornien när han gjorde research inför filmerna.

Vid närmare efterforskning visar det sig att det är mer än Jediordens huvförsedda mantlar och skägg som de har gemensamt med de islamiska mystikerna. Inom den muslimska ridderlighetens tradition finns det nämligen något som heter Futuwwat, ”den mystiska krigarens väg”. De muslimska riddare som följt denna väg är just inga andra än Jeddi-rörelsen. Rörelsens mästare går under beteckningen al-Jeddi. Dessutom kallas deras lärlingar för Palawan (att jämföras med Padwan i Star Wars-filmernas Jediorden).

Begreppet Jeddi kan kopplas etymologiskt till slutledet i Muhajideen, vilket betyder ”helig krigare” på arabiska. Genom att själsligt bli ett med den Gudomliga kraften ska dessa enligt traditionen strida för att upprätthålla fred genom rättvisa och sannfärdighet. Visst låter det märkligt bekant, även om detta visserligen inte utspelar sig ”a long time ago in a galaxy far, far away”…

Enligt Jeddi-riddarnas hederskodex får de aldrig angripa först, och aldrig i aggression. När striden dock är ett faktum är de lika fruktade krigare som de är andligt vördade, eftersom deras kärlek till döden betraktas som större än fiendens kärlek till livet.

Jeditraditionen lärs vidare från Yoda till Count Dooku till Qui-Gon Jinn till Obi-Wan Kenobi och till Anakin Skywalker. Precis på samma sätt har de sufiska sheihkerna sina silsilas, traditionens gyllene kedja som ända sedan profetens dagar obrutet går vidare från mästare till elev. Och precis som Yoda lär sina unga padwans att inte ge efter för fruktan eller hat och frestas av ”den mörka sidan”, lär man inom islam att inte klamra sig fast vid livet i denna världen (Dunya) eller att falla offer för avundsjuka, missunnsamhet, rädsla eller hat. Detta eftersom det ofelbart leder in på ondskans väg.

Yoda och ”den gröne”

I islamisk tradition förekommer en profet som besitter förmågan att visa vägen för de som söker Gud. Denne änglalika varelse går under namnet al-Khidr, vilket betyder ”den gröne” på arabiska. Vissa källor menar att al-Khidr på samma gång är en fullkomlig wali, det vill säga en som Gud gjort till sin vän. (Jämför med valar i Tolkiens Silmarillion.)

”Den gröne” som mytologisk gestalt förekommer även i det förkristna Europa, till exempel i keltisk mytologi där han framställs som en varelse som är ett med naturen. Han är ofta ett motiv på tidiga kyrkor och katedraler. För Tolkien har ”den gröne” varit en viktig inspirationskälla, kanske till den mystiske karaktären Tom Bombadill eller till enten Treebeard som tappat kontakten med entiskorna och därför är dömd att tyna bort i den Nya tiden. Tolkien har även gjort en översättning från den medeltidsengelska dikten Sir Gawain and the Green Knight som är intressant i sammanhanget.

Det finns helt klart kopplingar mellan ”den gröne” och Yoda (som ju också är grön och betyder ”den vise” på hebreiska). Även Yoda i Star Wars-mytologin fungerar som en andlig mästare och traditionsbärare som lär de unga Jedi-lärlingarna att bli starka i “Kraften” och motstå frestelserna hos Sith-lorderna och den mörka sidan. (En viss ”Joda” förekommer för övrigt även i Bibeln (Luk. 3:26) i uppräkningen av släktledet mellan Josef och Gud.)

Ljussablar och stridskonst

Det finns många berättelser om muslimska heliga krigare som mitt under stridens hetta dödsföraktande stannar upp för att be till Allah. På samma sätt stannar Jedi-mästaren Qui-Gon Jinn upp mitt i striden med Darth Maul i The Phantom Menace, för att meditera medan han inväntar ett kraftfält. Det berättas även att profeten Muhammeds svärson ‘Ali, även kallad “ljussvärdet” (light-sabre?) inte avslutade sin bönestund trots att han träffades av en pil som genomborrade hans ben.

Svärdskonsterna i Star Wars är överhuvudtaget mycket inspirerade av österländska tekniker. Lucas var ett stort fan av samurajfilmer. Den av filippinska muslimer utvecklade metoden för käpp- och svärdfäktning, Eskrima Serrada, påminner mycket om det snabba lasersvärdsfäktandet med dess korta distans. Varje rörelse, fysisk såväl som mental, står i överensstämmelse med trossystem och stridsfilosofi. Speciellt den muslimska stridstekniken Pentjak Silat grundas på att rikta uppmärksamheten mot angiparens armar och ben istället för att sikta in sig på direkta attacker mot huvud eller bål. Syftet är att avväpna fienden, få honom att tappa sitt svärd, vilket ju också är ett centralt motiv i filmerna.

Om sufiordnarna i Indien, Iran och Turkiet främst visar sig genom poesi, musik, dans och meditation så är det framförallt genom stridskonst de tar sig uttryck i sydöstra Asiens övärld. Detta är speciellt framträdande i länder som Indonesien, Malaysia och Filippinerna. Där har denna tradition varit obruten och ofta överlevt underjordiskt utan att någonsin tappa kontakten med sitt (Gudomliga) ursprung från de nio islamiska helgonens tid på 600-talet e. Kr. I dessa stridskonster använder man sig av samma andningsteknik som i den kontemplativa meditationen. Det andliga förhållningssättet är detsamma – själen når fullständig vila i Gud oavsett om det uttrycker sig genom strid eller kontemplation.

Enhet genom intet

Den perfekta balansen mellan strid och kontemplation är ett ingenting, varur Allah manifesterar sig då Allah ordagrant betyder ”enheten som blir manifest genom intigheten”. Denna intighet ska inte ses som en ”brist” utan som en varats totalitet i fullständig perfektion. Detta symboliseras av siffran noll, en unik och även i bokstavlig bemärkelse ovärderlig siffra som de sufiska visdomslärarna tidigt var med om att introducera. Det är också med en sådan förståelse man bör läsa Jedikoden:

There is no emotion, there is peace.

There is no ignorance, there is knowledge.

There is no passion, there is serenity.

There is no chaos, there is harmony.

There is no death, there is the Force.

A Jedi does not act for personal power or wealth but seeks knowledge and enlightenment. A true Jedi never acts from hatred, anger, fear or aggression but instead acts when calm and at peace with the Force.