Star Wars och muslimska Jeddi-riddare

Obi & Luke

»The Force?«
– Luke Skywalker när han för första gången får höra detta begrepp nämnas (Star Wars: Episode IV. A New Hope.)

»The Force will be with you … always!«
– Obi-Wan Kenobi, till Luke Skywalker (Star Wars: Episode IV. A New Hope.)

I andlig bemärkelse har Star Wars-mytologin fått ett enastående genomslag i västvärlden. Star Wars är tillsammans med Tolkiens och C. S. Lewis ”sanna myter” kanske det bästa exemplet på att populärkultur för många idag fungerar som ett slags ersättning för kyrkans förlorade ställning.

I Australien betraktar mer än 70 000 ”Jedi” som sin officiella religion. I folkräkningen 2001 var samma siffra för England 390 000. Detta är smått otroligt med tanke på att det t. ex. inte var fler än 260 000 som bekände sig till judendomen. Intensiva Internetkampanjer syftar även till att få ”Jedi”-tron erkänd som en officiell religion i USA.

För de lite mer inbitna fansen av den episka rymdsagan Star Wars är det allmänt bekant att George Lucas utgick från universella mytologiska arketyper som han fann i olika religiösa traditioner. Till det odödliga persongalleriet tog han sin inspiration från mytforskaren Joseph Campbells kultbok The Hero with a Thousand Faces.

Enligt Lucas var syftet med ”the Force” att väcka ett visst andligt förhållningssätt hos unga människor – en nyfikenhet som mer handlar om Gudstro än anslutning till någon särskild religiös inriktning. Vad han försökte göra med filmerna, berättar han i en intervju med Bill Moyers, var helt enkelt att få unga människor att reflektera över Guds existens. Att få dem att ställa frågor om Gud som mysterium. Även om detta var en medveten intention hos honom ville han däremot inte lägga fram ett färdigt ”svar”.

Muslimska Jeddi-riddare

George Lucas hade själv en protestantisk uppväxt och var döpt metodist men orienterade sig alltmer mot österländska läror. Vad som är mindre känt är att han specifikt tog kontakt med sufiorden Habibiyyah i Berkeley i Kalifornien när han gjorde research inför filmerna.

New hope

Vid närmare efterforskning visar det sig att det är mer än Jediordens huvförsedda mantlar och skägg som de har gemensamt med de islamiska mystikerna. Inom den muslimska ridderlighetens tradition finns det nämligen något som heter Futuwwat, ”den mystiska krigarens väg”. De muslimska riddare som följt denna väg är just inga andra än Jeddi-rörelsen. Rörelsens mästare går under beteckningen al-Jeddi. Dessutom kallas deras lärlingar för Palawan (att jämföras med Padwan i Star Wars-filmernas Jediorden).

Begreppet Jeddi kan kopplas etymologiskt till slutledet i Muhajideen, vilket betyder ”helig krigare” på arabiska. Genom att själsligt bli ett med den Gudomliga kraften ska dessa enligt traditionen strida för att upprätthålla fred genom rättvisa och sannfärdighet. Visst låter det märkligt bekant, även om detta visserligen inte utspelar sig ”a long time ago in a galaxy far, far away”…

Enligt Jeddi-riddarnas hederskodex får de aldrig angripa först, och aldrig i aggression. När striden dock är ett faktum är de lika fruktade krigare som de är andligt vördade, eftersom deras kärlek till döden betraktas som större än fiendens kärlek till livet.

Jeditraditionen lärs vidare från Yoda till Count Dooku till Qui-Gon Jinn till Obi-Wan Kenobi och till Anakin Skywalker. Precis på samma sätt har de sufiska sheihkerna sina silsilas, traditionens gyllene kedja som ända sedan profetens dagar obrutet går vidare från mästare till elev. Och precis som Yoda lär sina unga padwans att inte ge efter för fruktan eller hat och frestas av ”den mörka sidan”, lär man inom islam att inte klamra sig fast vid livet i denna världen (Dunya) eller att falla offer för avundsjuka, missunnsamhet, rädsla eller hat. Detta eftersom det ofelbart leder in på ondskans väg.

Yoda och ”den gröne”

I islamisk tradition förekommer en profet som besitter förmågan att visa vägen för de som söker Gud. Denne änglalika varelse går under namnet al-Khidr, vilket betyder ”den gröne” på arabiska. Vissa källor menar att al-Khidr på samma gång är en fullkomlig wali, det vill säga en som Gud gjort till sin vän. (Jämför med valar i Tolkiens Silmarillion.)

Yoda - the green one

”Den gröne” som mytologisk gestalt förekommer även i det förkristna Europa, till exempel i keltisk mytologi där han framställs som en varelse som är ett med naturen. Han är ofta ett motiv på tidiga kyrkor och katedraler. För Tolkien har ”den gröne” varit en viktig inspirationskälla, kanske till den mystiske karaktären Tom Bombadill eller till enten Treebeard som tappat kontakten med entiskorna och därför är dömd att tyna bort i den Nya tiden. Tolkien har även gjort en översättning från den medeltidsengelska dikten Sir Gawain and the Green Knight som är intressant i sammanhanget.

Det finns helt klart kopplingar mellan ”den gröne” och Yoda (som ju också är grön och betyder ”den vise” på hebreiska). Även Yoda i Star Wars-mytologin fungerar som en andlig mästare och traditionsbärare som lär de unga Jedi-lärlingarna att bli starka i “Kraften” och motstå frestelserna hos Sith-lorderna och den mörka sidan. (En viss ”Joda” förekommer för övrigt även i Bibeln (Luk. 3:26) i uppräkningen av släktledet mellan Josef och Gud.)

Ljussablar och stridskonst

Det finns många berättelser om muslimska heliga krigare som mitt under stridens hetta dödsföraktande stannar upp för att be till Allah. På samma sätt stannar Jedi-mästaren Qui-Gon Jinn upp mitt i striden med Darth Maul i The Phantom Menace, för att meditera medan han inväntar ett kraftfält. Det berättas även att profeten Muhammeds svärson ‘Ali, även kallad “ljussvärdet” (light-sabre?) inte avslutade sin bönestund trots att han träffades av en pil som genomborrade hans ben.

Svärdskonsterna i Star Wars är överhuvudtaget mycket inspirerade av österländska tekniker. Lucas var ett stort fan av samurajfilmer. Den av filippinska muslimer utvecklade metoden för käpp- och svärdfäktning, Eskrima Serrada, påminner mycket om det snabba lasersvärdsfäktandet med dess korta distans. Varje rörelse, fysisk såväl som mental, står i överensstämmelse med trossystem och stridsfilosofi. Speciellt den muslimska stridstekniken Pentjak Silat grundas på att rikta uppmärksamheten mot angiparens armar och ben istället för att sikta in sig på direkta attacker mot huvud eller bål. Syftet är att avväpna fienden, få honom att tappa sitt svärd, vilket ju också är ett centralt motiv i filmerna.

Dooku & YodaOm sufiordnarna i Indien, Iran och Turkiet främst visar sig genom poesi, musik, dans och meditation så är det framförallt genom stridskonst de tar sig uttryck i sydöstra Asiens övärld. Detta är speciellt framträdande i länder som Indonesien, Malaysia och Filippinerna. Där har denna tradition varit obruten och ofta överlevt underjordiskt utan att någonsin tappa kontakten med sitt (Gudomliga) ursprung från de nio islamiska helgonens tid på 600-talet e. Kr. I dessa stridskonster använder man sig av samma andningsteknik som i den kontemplativa meditationen. Det andliga förhållningssättet är detsamma – själen når fullständig vila i Gud oavsett om det uttrycker sig genom strid eller kontemplation.

Enhet genom intet

Den perfekta balansen mellan strid och kontemplation är ett ingenting, varur Allah manifesterar sig då Allah ordagrant betyder ”enheten som blir manifest genom intigheten”. Denna intighet ska inte ses som en ”brist” utan som en varats totalitet i fullständig perfektion. Detta symboliseras av siffran noll, en unik och även i bokstavlig bemärkelse ovärderlig siffra som de sufiska visdomslärarna tidigt var med om att introducera. Det är också med en sådan förståelse man bör läsa Jedikoden:

There is no emotion, there is peace.

There is no ignorance, there is knowledge.

There is no passion, there is serenity.

There is no chaos, there is harmony.

There is no death, there is the Force.

A Jedi does not act for personal power or wealth but seeks knowledge and enlightenment. A true Jedi never acts from hatred, anger, fear or aggression but instead acts when calm and at peace with the Force.

14 reaktioner på ”Star Wars och muslimska Jeddi-riddare

  1. Du gör milt sagt ett hästjobb med den här bloggen, och det uppmuntras inte i proportion till din insats. Fortsätt skriv, för allt i världen. Det finns åtminstone en som läser allt du publicerar, så tappa inte glöden nu när du är i så god form!

  2. -Intressant! Har hört att den japanske skådespelaren Toshiro Mifune ursprungligen var tänkt att spela Obi-Wan Kenobi men Alec Guinness hann tacka ja till rollen först. Om det blivit Mifune, vem hade då fått spela Obi-Wan i de nya filmerna? Jet Li kanske? Det finns f ö en god del av det zen-influerade bushidokonceptet i Jedi-riddarnas ”religion”. Liksom Taoism, speciellt vad gäller Kraften. Pröva med att byta ut ”the Force” mot ”Tao” i flera repliker och jämför med texterna i Tao Te Ching.

  3. ”Den gröne” kan ju få en att tänka på Hildegard av Bingens ”veriditas”, ”grönkraften” som vore en universell kraftkälla, kanske sedd som naturens grönska, kanske något mer. Grönt anses ju som en andlig färg, en balanserande och neutral färg, rogivande och dann. Och att grönt är Muhammeds färg behöver man väl inte påminna om…

    Annars intressant om Lucas’ andliga djup. ’83-filmen skulle t ex först ha hetat ”Revenge of the Jedi”, men senare ändrade han det till ”Return” – ty jediriddare hämnas inte, nej de står över sånt småaktigt beteende…

    Och att folk har ”jedi” som religion – tja, du tycks bejaka det hela, eller? Själv kan jag tycka att det är bättre än ingenting, Lucas verkar som sagt ha vissa djup för oss att loda.

  4. Svensson: Khidr är ”grönskande” just för att han druckit ur ”livets källa” och är därför, som Tolkiens Tom Bombadil, odödlig. Den gröna färgen är paradisisk och förknippas även med alkemins tabula smaragda — den oförstörbara tavla av grön sten som omnämns i Stjärnbildernas sura (Koranen 85:22. Se även 68:1 & 96:1-5).

    Enligt islamisk teologi har Gud med sin Penna inpräntat kunskap om alla ting i himlarna och jorden på denna kosmiska urtavla, som även utgör de historiska uppenbarelsernas moder. Urtavlan är oförstörbar i bemärkelsen att den symboliserar världens metafysiska Substans i kontrast till Pennan (qalam) som står som sinnebild för det gudomliga intellekt genom vilket världen i varje ögonblick (åter)manifesteras.

    Som jag skrivit om i en tidigare kommentar kan Pennans vertikala funktion motsvaras av taoismens Yang. Yang skulle då kunna kallas “taoismens Penna”. Apropå Moguras kommentar kanske det kan vara på sin plats att här upprepa denna utbrodering.

    Inte bara i taoismens Yin och Yang, utan även i hinduismens Purusha och Prakriti finner vi en motsvarighet till Koranens Penna och Tavla. Purusha motsvarar därmed Guds Essens eller Ande och Prakriti den gudomliga Potensen eller Substansen.

    Begreppsparet förekommer även i Genesis då “Guds ande” svävar “över vattnet”. Detta vatten är närmare bestämt den odifferentierade urmaterian vilken utgör helheten av alla manifestationsmöjligheter.

    Innebörden av denna universellt förekommande kosmologiska Penna-Tavla-polaritet ska dock inte tolkas som en dualism. Just detta är en alltför vanlig misstolkning av österländska och esoteriska läror här i Väst.

    I själva verket är innebörden att det gudomligas transcendenta och immanenta egenskaper ömsesidigt inbegriper varandra. Tillsammans utgör dessa egenskaper den manifesterade ordningens helhet och verklighet vars Mittpunkt de traditionella religionerna lokaliserar till människans andliga hjärta. Det Högsta Väsendets vara är med andra ord bortom genus. Dess egenskaper är på en och samma gång befallande såväl som nåderika (även om Gud i de abrahamitiska religionerna vanligen refereras till som Herren).

    Utifrån detta resonemang är Tao för övrigt även analogt med Johannesevangeliets Logos (“I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.”). D v s i det fall Logos tillerkänns en statisk aspekt, nämligen som prototyp för Varat (den manifesterade kosmologiska ordningen) i den gudomliga Principen (och således bortom Varat). Icke-Varat innehåller dock dessutom nödvändigtvis även möjligheter vilka inte kan manifesteras och som ”omanifesterbara” inte är omfattade av manifestationens princip.

    I ordinär teologi används Logos-begreppet dock främst ur den manifesterade aspekten/synvinkeln.

    Slutligen, vad gäller ”Jedi-religionen” så är det självklart så att denna (utanför George Lucas fiktiva universum) — om någon — inte kan vara något annat än just en kryptoreligion. Men istället för att kodifieras till en religion i sin egen rätt kan den ju givetvis, i enlighet med Lucas önskan, även fylla funktionen av att öppna upp för andliga inflytelser av omätbart värde.

  5. Det har även dragits paralleller till Shaolin-ordern, där tvärtemot den almänna uppfattningen kvinnor ingick (i mindre utsträckning men ändock). Lucas inkluderar också kvinnliga jediriddare i sitt epos. En fråga: fanns det kvinnliga Jeddi-riddare?

  6. Mogura: Utan att veta har jag mycket svårt att tro att det har funnits kvinnliga mästare för de islamiska riddarordnarna, såsom det ju bevisligen har funnits kvinnliga mästare för rent andliga sufiordnar.

    Om man däremot talar om den inre kvaliteten hos de invigda i dessa ordnar, d v s fullkomnandet av de ridderliga dygderna, som innebär att ”placera andra människor högre än sig själv” (ithâr ‘alâ nafsihi), så har det definitivt funnits sådana kvinnor i den islamiska traditionen.

    Lästips: Praktverket The Royal Book of Spiritual Chivalry, som är en engelsk översättning av det legendariska originalet Futuwat Namah Yi Sultani. Utgåvan blir inte mindre intressant med tanke på att det är ingen mindre än Seyyed Hossein Nasr som har skrivit förordet och att den som står för introduktionen är Mahmoud Shelton, författaren till den ovärderliga Alchemy in the Middle-Earth: The Significance of J.R.R. Tolkien’s The Lord of the Rings.

    Mahmoud Shelton är även i färd med en kommande bok vid namn Cosmic Chivalry: Egypt, European Swordsmanship, and the Legacy of the Grail. I ett appendix till den verkar det som att vi, om Gud vill — eller insha’Allah som man säger enligt islamisk tradition — kommer att kunna läsa om den mystiska krigarens väg i ljuset av de sex Star Wars-filmerna.

  7. Ping: Yukio Mishima in memoriam II « Café Exposé

  8. Ping: Star Wars och muslimska Jeddi-riddare « Café Exposé | Bahlool

  9. Det var intressant och underhållande att läsa din artikel. Då jag är lika intresserad av kampsport som religion så tittade jag närmare på kopplingen som gjorde mig förvånad mellan islam och Eskrima Serrada och Pentjak Silat. När jag nu kollar upp detta verkar denna kopplingen vara väldigt svag och rent av felaktigt.

    Jag hittade också en artikel på engelska som jag gissar var en av dina källor då den liknar inte bara i text, utan även i disposition och där även denna kampsports koppling nämns. Även där utan starkare argumentation.
    http://www.altmuslim.com/a/a/a/star_wars_an_islamic_perspective/

    Skulle gärna se detta underbyggas.

  10. Patrik: Kul att inlägget fortfarande hittas och läses med intresse efter snart 5 år!

    Artikeln av Irfan Rydhan som du länkar till bygger i själva verket i allt väsentligt på den originalartikel av Mahmoud Shelton i The Muslim Magazine från 1999 som nämns i artikeln. Tyvärr verkar denna artikel inte längre finns tillgänglig på nätet, vilket är något beklagligt då det i korrespondens med Shelton framgick att han ansåg att Rydhans artikel inte var något annat än en parodi på hans. Shelton är något av en expert på islamiska riddarordnar och därmed den koppling mellan andlighet och traditionell stridskonst som utgjort själva livsnerven i dessa. Han har bland annat skrivit introduktionen till The Royal Book of Spiritual Chivalry och till hans kommande bok Cosmic Chivalry planerar han en längre artikel med titeln ”The Balance of ‘Star Wars'” som behandlar hela Star Wars-sviten.

    Vad gäller den historiska kopplingen mellan islam och pentjak silat på Filippinerna (trots att katolicismen dominerar där) så nämner denna artikel Mark Wileys Filipino Martial Culture som källa. Eskrima Serrada har jag svårare att hitta belägg för på rak arm.

    Ett antal islamiska silat-stilar på Indonesien räknas upp i detta inlägg på kampsportsforumet Martialtalk. Surfar man runt lite kan man finna fler såväl indonesiska som filippinska, såsom Hikmatul Iman Indonesia och Siratal Saif. Åtminstone Indonesien är ju ett muslimskt land där religionen med andra ord fortfarande är levande och genomsyrar det mesta i samhället på ett helt annat sätt än vad kristendomen gör i Väst, så att islamisk andlighet sätter sin prägel på åtminstone några av skolorna är ju logiskt. Det lär alltså ta sig uttryck i sådant som andningstekniker från böner, bugande inför Allah, med mera.

  11. Och jag blev så inspirerad av att läsa detta att min försummade Zazen-praktik nu blev uppstånden. Tack för denna sida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s