»Natten är hafvande, o, min broder
med dagen.«
– Sadi: Lustgården (övers. Eric Hermelin)
»Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifvelse hos denne man än i hela den samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.«
– Vilhelm Ekelund om Eric Hermelin
I inlägget från i somras om nyutgivningen av shaikh Sadis Lustgården med anledning av 150-årsdagen av översättaren baron Eric Hermelins födelse länkade vi till två tidiga recensioner. Sedan dess har det dykt upp några till. Det de har gemensamt är att de låter oss reflektera något över den hermelinska stilen.
Carl-Göran Ekerwald står för inledningen och kommentarerna till nyutgåvan av Lustgården. I Lena Kösters artikel Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa i Upsala Nya Tidning (081018) nämner han något om Hermelins stil:
»Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.«
Ekerwald berättar här också att han numera läser persiska och ständigt lär sig mer. Han delar även med sig av det värde han finner i läsningen av Sadis sufiska visdomspoesi:
»Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!«
”Från sken till verklighet”
Två kortare recensioner tar båda fasta på Hermelins patenterade uttryck ”from sounds to things, från sken till verklighet”.
I en anmälan i Arbetaren 7 juli, Språkbegåvad särling, konstaterar Magnus Säll att genomgående i Hermelins översättningar är hans ”knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906”. Hermelins budskap är ett frihetligt sådant som föraktar rikedomar, vill riva ned det horiska ego-odjurets falska fasad och kan sammanfattas ”i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ‘sound[s] to things’”.
Kristian Lundberg tar i sin enspaltsrecension i Norrköpings Tidningar 21 juli utgångspunkt i frågan hur vi kan nå kunskap om Gud. Men vilken gud? Jo, ingen annan än den Gud som leder oss från just ”sounds to things, från sken till verklighet”. Lundberg lovordar Carl-Göran Ekerwalds inledning till boken, i synnerhet för att han däri skärskådar språket och analyserar Hermelins medvetna språkliga val. Lustgården är sammanfattningsvis ”en rik och förbryllande text” som ”försöker fånga både sanning och gudsuppenbarelse i samma andetag”.
”Böhmisk kristall”
Vad är det då Ekerwald säger i sin skärskådning av den särpräglat hermelinska stilarten? Jo, inledningsvis i bokens kommentardel finner han ett släktskap med alla tiders störste protestantiske mystiker – eller teosof rätteligen så kallad – den tyske skomakaren Jacob Böhme:
»Eric Hermelins översättning av Sadis Lustgården utkom 1918 på Norstedts förlag. Samtidigt med arbetet på denna tolkning översatte Hermelin två digra verk av Jacob Böhme (1575–1624), mer än tusen sidor. Mycket i den hermelinska stilarten är just ”böhmisk kristall”, där möter ”hugsvalerskan … höviska plägseder … huldrikhet … vedersakare …” Man ”omgjordar sin länder” … ”man träder in i salen”.« (s. 313)
Vidare menar Ekerwald i sin inledning till Sadis bok att vi i Hermelins översättningar av Swedenborg, Böhme och den persiska diktningens främsta verk från tiden 1000–1500, allt som allt nära tiotusen sidor, möter ”hermelinskan” – ett eget klangfullt språk med shakespearesk spännvidd och en nära nog magisk förmåga att gestalta och levandegöra:
»Han har ett eget språk, ”hermelinskan”, som rymmer det svenska språkets hela register från gammaltestamentliga, barocka vändningar till folkviseton och vardagsnära talspråk, kärnfulla aforismer, lagbokens tyngd och slagdängans fräckhet. Översättaren var god sångare, föredrog gärna Negro Spirituals. Och hans prosa är rytmisk, välljudande, full med inrim och allitterationer, ständigt lika överraskande frodig och mustig. Det är en kraftig dryck han bereder läsaren. Det finns personer hemfallna åt alkoholism vilka hos Eric Hermelin funnit en Eau de Vie som vida överträffat buteljerade sorter och som med ens fått större längtan efter persisk sufism än efter brännvinsrus.
Vem som än för ordet i dessa texter, om det är kungen eller herden, gamla gumman, prinsessan eller horan, mördaren eller offret, älskaren eller hataren, hela tiden finner översättaren det adekvata uttrycket, tonfallet, och det med sådan emfas att personernas väsen stiger fram mot läsaren med kännbar närvaro. Det är ”golem”. Textens formlösa gestalt har fått reellt liv.
En alldeles egen krydda tillsätter Hermelin genom att konsekvent stava orden så som man gjorde före rättstavningsreformen 1906. Därmed verifierar han det ålderdomliga i originalen. Om ett barn känner glädje, skriver han ”ett gladt barn”, och han hånar reformivrarna som måste skriva ”ett glatt barn”, det vill säga ett halt barn, oljat, slipprigt, slemmigt. Att engelskan blivit universalspråket har enligt Hermelin sin förklaring i att engelsmännen hållit fast vid Shakespeares sätt att stava, varvid all gammal text fortfarande är helt begriplig och dessutom etymologiskt transparent. Svenskarna har genom reformen gjort sig kulturellt urarva. Att låta uttalet diktera ordens stavning i skriftspråket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.
När man någon gång möter ett citat från Hermelin i moderniserad form får man känslan av att stå inför ett falsifikat.
Hur hade han kunnat uppnå denna nära nog magiska förmåga att levandegöra dessa ibland tusen år gamla originalverser? Han hade samlat erfarenheter från sitt vagabonderande i USA, Jamaica, Indien, Australien. Högre stånd kände han väl från sin egen aristokratiska bakgrund. Som återkommande fängelsekund i anstalter fyllda av smuts och ohyra hade han på mycket nära håll mött det mänskliga livet i dess storhet och yttersta misär.« (s. 7f)
”Den stora ålderns klass”
Eric Hermelin är en av de två starkt lysande gestalter som Ekerwald följaktligen framhåller som de mest oumbärliga från det svenska 1900-talet. Vilhelm Ekelund är den andra.
»Ingen kan skriva om det svenska 1800-talets andliga historia utan att dröja vid Stagnelius, Tegnér, Geijer och Strindberg. Vad beträffar 1900-talets historia kommer Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin räknas till de mest oumbärliga.« (s. 13f)
Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin hade även ett inbördes valfrändskap. Enligt Ekelund var sufierna ”ytterst aktningsvärda tosingar”. Det citat av honom som är ett av de två som inleder detta inlägg är från ett avsnitt i Plus salis (1945). Där knyter han Hermelin till Swedenborg och framhåller dessutom att dennes översättningar eller dikttolkningar är en poesi i egen rätt:
»Ett härligt exempel af utvaldhetens ära är Eric Hermelin.
”Vänner, skön är u n g a dagen!” Hermelin hör djupt till denna den stora å l d e r n s klass, som hos den gamla konsten var ett så mäktigt ämne: klassen utaf dem, som i ett utvaldt arbete fått den stora Glädjen på sin lott. Kanske är han till mycket af sin natur att räkna för en samhörig till Swedenborg. (I en mycket sällsynt mening var ju äfven Swedenborg poet.) Poesien har lärt honom lefva och lärt honom lyckan. På honom uppfylles Plutarchos’ ord om Musernas gåfva såsom den mildrande kraften: för den, som med andar och makter haft att brottas, hvilka kunna föra en människa till det yttersta. – Säger man, att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifvelse hos denne man än i hela den samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.« (s. 140)
Även Gunnar Jarring, Eric Hermelins nära vän och elev i persiska under många år, har framhållit att dennes språk var mycket influerat av just Swedenborg.
”Välgörande retro-estetik”
Den mest utförliga recensionen av Lustgården hittills är också den mest matnyttiga i det att den just bidrar med lite mer utförliga reflektioner kring den hermelinska stilen. Det är SvD-skribenten och tillika gamle Kris-redaktören Carl-Johan Malmberg som i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 augusti välfunnet skriver att ”Hermelins tolkningar är litterär alkemi”. Han tipsar i sammanhanget om en essä om frånvaron av högre språknivåer i nutidssvenskan av Ola Wikander (vilket densamme också uppmärksammar med ett kort omnämnande på sin nätlogg Ur språkens tunnlar), samt dessutom om ett eget kommande aktstycke om Hermelins ”retro-estetik” som lovar att kunna bli högst intressant läsning:
»Hermelins barocka stil kan tyckas tung för den ovane. Den griper tillbaka på språkliga ideal som i stort sett försvann ur den svenska litteraturen när Strindberg, Söderberg och Hjalmar Bergman blev stilistiska förebilder. De sista exponenterna för den retoriska och praktfulla Hermelinstilen i den lästa litteraturen är Viktor Rydbergs ”Kantat” (1877) och Karl XII-bibeln, ersatt 1917 med den av Hermelin så föraktade Gustav V:s översättning. I en intressant essä i boken ”Orden och evigheten” med titeln ”Svenskan och diskbänksrealismen” reflekterar Ola Wikander över nutidssvenskans frånvaro av ”mer storslagna och ’bombastiska’ språknivåer”. Det är den frånvaron som gör Hermelin till en främling i dagens litterära klimat. Men det är just det annorlunda hos honom som gör honom så värdefull för oss idag: hans främlingskap är fräscht. I en essä i Samfundet De Nios Litterära kalender 2010 har jag försökt fånga Hermelins välgörande retro-estetik.«
”Stark frihetslängtan”
Apropå Eric Hermelins 150-årsdag skriver slutligen hans gudson, Johan Axelsson Hermelin, i nummer 22 av tidningen Hermelinska nätverket [pdf] (med det bålda valspråket Priusqvam saliri mori / Hellre döden än fläckas) om sin farbroders liv. Artikeln återges även med benäget tillstånd från författaren på Ashk Dahléns hemsida (Dahlén är alltså, som kanske redan är bekant för många av Caféts läsare, den främste nu levande översättaren av persisk litteratur till svenska):
»Många gånger har jag ställt mig frågan varför Eric inte blev godsägare på någon av faderns gårdar eller varför han med sin språkbegåvning inte gick den akademiska vägen och blev professor i något klassiskt språk. Varför valde han i stället att ge sig ut i världen till USA, Indien, Jamaica och Australien under ofta mycket svåra omständigheter? Eric måste ha haft en stark frihetslängtan som gjorde att han levde detta liv. När han så blev intagen på S:t Lars ägnade han sig åt studier av olika språk, översatte texterna i fyrtio böcker och sökte sin Gud. Om han levde ett lyckligt eller olyckligt liv är svårt att säga. En sak är jag dock säker på, Farbror Eric som han kallades i familjekretsen levde ett obändigt, starkt och rikt liv.«
Hermelinkännaren K. A. Svensson har konstaterat att ”Hermelin talade själv, sjöng själv genom sina perser”. I enlighet med denna utsaga anför Hermelins gudson i sin minnesruna Rumis rader om Hjertat som en sannolik vägledning för farbroderns liv.
Dessa strofer får här avslutningsvis även tjäna som ett förnämligt exempel på att det arkaiserande anslaget i den hermelinska stilen inte behöver motsäga, utan kan tvärtom – genom sin stora språkliga skönhet och sällsamhet – på ett oöverträffat vis snarare befrämja det visdomsmystiska budskapets ständigt återkommande aktualitet och livgivande verkan som elixir för Hjertat i varje enskild människas bröst:
O vänner ! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat ;
Derinom finnas springbrunnar och vattukällor.
Rosengårdar INOM rosengårdarne.
Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare –
du nattens vandringsman!
När du af en rosenbuske åtnjutit lycka :
Så är det på sin plats, att du lider dess tagg.
Förglöm den dag som från dig svunnit har ;
Sörj ej öfver den dag som dig ej hunnit.
Gör ej det komna och förgångna till en grundval :
Var glad i detta nu ; och gif ej ditt lif för vinden.
Fler inlägg om Eric Hermelin
Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 
