»Mindre än det lilla, större än det stora är själfvet (âtman), förlagdt i varelsernas håla (hjärtat); fri från begär och sorglös ser man detta själfvets majestät genom sinnenas lugn.«
När Ernst Jünger talar om der Waldgänger, Skogsvandraren, kan detta ses som en referens till Upanishadernas 3000 år gamla âran-yakas eller skogsböcker, avsedda för dem som drar sig undan i skogen för kontemplation och sökande efter en ”ogenomtränglig bröstplåt” (Guénon) av gnosis.
Skogsvandraren som fenomen har förutom i indisk tradition även förekommit hos kelterna. [1] Det symboliserar återgången till det mänskliga primordiala urtillstånd (ar. fitra) som varje andlig kunskapsväg (sanskr. jnâna yoga) måste ta sin utgångspunkt i.
Jünger (1895–1998) är i sin generation långt ifrån ensam om att ta inspiration från metafysiska läror såsom hinduismens vedanta-böcker och sufismen. Även det provinsiella Sverige upplevde ett uppsving för österländsk visdom inom intellektuella och konstnärliga kretsar under tidigt 1900-tal. Då var det allmänt vedertaget att Västerlandet genomgick en djupgående ”kulturkris” präglad av tilltagande social atomisering och värderelativism. [2]
Jordmånen var vid denna tid med andra ord god för hinduismens och sufismens universella vishetsläror. I den intellektuella Zeitgeist som dominerade delar av Västeuropa vid brytpunkten kring första världskriget fanns ett nyuppväckt intresse för Kultur, andlighet, religiös mystik och konst. Denna revitalisering grep brett omkring sig och omfattade inte minst personer ur helt sekulariserade miljöer, vilket i vissa fall skapade en klyfta mellan generationerna.
I Sverige hade vi konstnären Ivan Aguéli som blev pionjär för sufismen i Väst. Jalal-al-din Rumis ”persiska Koran” beundrades av bland andra poeterna Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och baron Eric Hermelin klädde den persiska sufipoesins mästerverk i svensk språkdräkt. För att nämna några.
Genom sin livshållning (Lebenshaltung) kunde sådana solitärer bli samhällets kvintessentiella spegel och i förlängningen även potentiellt ”gemenskapande” (Gemeinebildende). Dock fanns det en hel del charlataner och 
modernistiska villoläror i denna våg av österländsk visdomsmystik och många kom därför att lockas till spiritism, Madame Blavatskys teosofi och allsköns synkretistisk nyandlighet, vilka var föregångare till vår tids new age-rörelser.
Den som däremot rätt kom att fatta de traditionella lärorna och lyckades vaska fram den inre essensen i dem alla var fransmannen René Guénon. Han initierades till sufismen av Aguéli i Paris 1911. Utgivningen av Guénons första bok, Introduction générale à l´étude des doctrines Hindoues (1921) var, för att citera professor S. H. Nasr:
”like a sudden burst of knowledge and a perspective utterly alien to the prevalent climate and world view”.
Arvet från Guénon har förts vidare i den Traditionella skolan, dit även Ananda K. Coomaraswamys magnum opus måste räknas (speciellt det han skrev från och med 1932 fram till sin död 1947). Detta arv har kommit att förvaltas inte minst i den andlige mästaren Frithjof Schuons esoteriska lära, även om det av naturliga skäl i hög grad skett utanför offentlighetens arena. Coomaraswamy har vidare en koppling till Sverige och arketypen Skogsvandraren, vilket vi strax skall få se.
1913 när den hinduiske Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur lästes hans diktverk Gitanjali (Sångoffer) av ”alla” av dåtidens författare och poeter. Andrea Butenschön, som översatte verket till svenska, stod då i förbindelse med Coomaraswamy. Hon översatte hans bok Indisk skulptur. Coomaraswamy var henne även behjälplig med bilder till boken om Jahānāra Begam. (Jahānāra var den indiska kejsardotter som skrev sufisk poesi och var dotter till den indiske stormogulen Shah Jahan och hans favorithustru Mumtaz Mahal. Det var för övrigt för denna hustru Taj Mahal restes som mausoleum, ”juvelen i Indiens islamiska konst” och numera dessutom utsett till ett av Världens sju nya underverk.)
Redan 1902 hade Butenschön översatt skogsvandrarskriften Kâthaka-upanishad till svenska från sanskrit. Hon tillägnade den unitaristen Viktor Rydbergs minne.
I denna skrift kan vi alltså läsa om skogsvandrarens sökande efter att förenas med det som Är, det ”eviga fikonträd med roten uppåt och grenarna nedåt”. Detta är Självet (Âtman) från vilket all världslig legitim suveränitet ytterst måste utgå ifrån, i vilken alla världar vilar och som ingen går bortom.
»Liksom solen, all världens öga, icke besudlas genom yttre fel på ögonen, likaså besudlas icke det enda själfvet inom alla varelser genom världens lidande, (ty) det (står) utanför.«
[1] René Guénon, ”The Wild Boar and the Bear”, Symbols of Sacred Science, Hillsdale NY: Sophia Perennis, 2004.
[2] För svenskt vidkommande, se t ex Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Stockholm: Geber, 1936.
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 
Är Butenschöns bok en roman eller en biografi?
Den om Jahānāra Begam? Bra fråga, kanske att man kan klassa den som en biografisk roman.
Ja denna new age, esoterismens strykpojke…
Bekvämt att skuffa in all dålig andlighet där, all feluppfattad religiositet. Vad som är rätt däremot, det är vad Café Exposé tror…
Så vad är new age? Steiner? Har du läst all Steiner och kan skåpa ut honom? Är ”kristaller i fickan” new age? Är Castaneda new age? Är ”death as an adviser”, ”the art of stalking”, ”the art of dreaming” och ”tonal and nagual” new age?
Om dessa Castanedabegrepp är fel, som ”death as an adviser”, ja då är även sedvanlig ”memento mori” fel, detta att vara medveten om att man ska dö, att ens fysiska kropp är förgänglig. Och därmed är all esoterism bluff, båg och new age…
Vore glad om cafét använde exaktare begrepp än ”new age”, glad om det inte förföll till att sätta simpla etiketter på saker och ting.
För övrigt ett intressant inlägg. Att vistas i skog är väl nordlig (och indisk) motsvarighet till orientens ökenhelgon och styliter, om vilka det sas: ”De sanna profeterna ska komma från öknen…!”
Jag får hålla med Svensson en aning. Trots att det värsta jag vet är kommersialiserad andlighet ala New Age, får jag medge att till och med en såpass vriden karaktär som Aleister Crowley fick en del trådar på rätt plats i väven…
Angående Upanishaderna kan jag rekommendera Swami Nikhilanandas översättning till engelska, publicerade av Ramakrishna-Vivekananda Center – med mycket utförliga och förklarande tolkningar (ur Advaita Vedanta-filosofiskt synsätt) och kommentarer.
Svensson: Cafét står för old age, vet du väl… ;) Eller rättare sagt timeless.
New age är kanske som du påpekar ett lite för vagt och luddigt begrepp.
Men om man ska försöka sätta fingret på den modernistiska tendens som jag, i Guénons efterföljd, är kritisk till så är det metodologisk ”individualism” eller med andra ord avsaknaden av ett traditionellt kosmologiskt ramverk, d v s en ren metafysik doktrin med tillhörande initiationsmönster och nådemedel. Strikt sett är de ”nyandliga” tendenser (som per definition saknar detta) inte andliga, utan ”själiska”, och ett irreguljärt experimenterande med sådana krafter är långt ifrån riskfritt eftersom man då har skurit av förbindelsen med den vertikala höjddimensionen, d v s står ”utlämnad”/atomiserad eller ”riktningslös”. Då bör man hellre låta bli om man ska följa Guénons rekommendationer.
Dock kan man ju lägga till förbehållet att ””Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far”. Även sådan ”new age” kanske för vissa med andra ord leda till ett andligt uppvaknande, men då är det trots och inte tack vare dess intrinsikala kvaliteter.
Ett bra sätt att identifiera autentiska andliga traditioner är för övrigt i den mån de förmått ge upphov till helgon.
Jag använder själv inte begreppet ”new age”. Det har fått lite dålig klang i de kretsar jag rör mig.
Och visst är det som Cafét antyder: new age tenderar åt flum och själiskhet, man tycker lite som man vill, läser den ena och den andra pocketboken och är fri, ständigt fri…
I den meningen bör new age bekämpas.
Men i vid mening är något nytt på väg. ”Vattumannens tidsålder” må vara uttjatat som begrepp, men det är en kosmologisk realitet, bortom ”tron på astrologi”: den stjärnbild där vårdagjämningspunkten befinner sig. Nu är det fiskarna, men tack vare den s k precessionen är det snart vattumannen.
Vill för egen del inte hissa pestflagg då jag ser skylten ”new age”. Det kan finnas guldkorn där också.
New Age är en paraplybeteckning på en hel drös med delvis disparata fenomen. Mycket av det som kallas New Age är intressant och nyttigt. För en del kan det utgöra inkörsporten till mer substantiell religionsutövning.
En bra fråga från Svensson. Jag ser mig som en anhängare av någon sorts traditionalism i den bemärkelsen att jag tror att de stora religiösa traditionerna, när de passerat tillräckligt många generationer av prövande, gallrande och renande, hamnar på ungefär samma plats. Varje tradition är ett eget ekosystem, bräckligt sin komplexitet och tyngd till trots.
Att alltför lättvindigt dra paralleller mellan olika religiösa traditioner är alltså vanskligt. Det är lätt att de inre spänningarna som varje tradition rymmer går om intet när man ser ”samma sak” i olika uttryck – New Age uppstår.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det från Caféts sida kan råda en viss ”släkten är värst”-rivalitet mot dagens New Age, då den traditionalism som här omhuldas trots allt är en relativt senkommen insläntrare på den andliga arenan: en sorts proto-new age. Den moderna viljan till universalitet och en slutgiltig enhet – ”a religion to end all religions” – kan skönjas under den förment ”uråldriga” fernissan. Guénon själv var ju exempelvis ute och rövade i ockultistiska, gnostiska och frimurarkretsar i sina ungdomsår – sekelskiftes-new age så det förslår.
En viss ödmjukhet inför den egna positionen är därför klädsamt.
Tack för alla synpunkter, speciellt till Svensson som först lyfte fram kritiken! Kritik och respons är ju såklart speciellt relevant att begrunda när den kommer från personer som är mer eller mindre regelbundna gäster och besökare här.
Som jag redan varit inne på håller jag med om att begreppet i inlägget användes på ett generaliserande sätt och att begreppet som sådant också är mindre lyckat. Terminologin är för ”lös” i konturerna. När man för principiella resonemang är det såklart speciellt viktigt med precisa definitioner. Och det är också en precisering jag kommer med i kommentar #5.
Så långt är jag alltså helt med. Men nu tillkommer en annan sida av saken. När resonemanget renodlas tydliggörs inte bara poängen på ett mer distinkt sätt. Kritiken skärps också. Istället för att svänga sig med generaliseringar blir tonfallet mer kategoriskt. Istället för ett alltför lättvindigt avfärdande får vi ett mer principiellt avståndstagande. En viktig delaspekt av kritiken dröjer sig därför ändå kvar – potentiella förebråelser om bristande ödmjukhet. Det komplicerar genast frågan och här är jag nog endast med till en viss grad.
Inriktningen på Cafét är ju sedan en tid tillbaka uttryckligen att försöka fokusera på just ”ljuskällorna”, istället för att fastna i en reaktiv klagosång över alla upptänkliga missförhållanden i vår tids mörker. Sufismen och den tidlösa filosofin är en skymningsros, nödvändig för det andliga välbefinnandet. Ödmjukheten är en dygd som aldrig kan underskattas. Men en strävan till fokus på den ljusa punkten i yin-yang-symbolens svarta fält bör inte innebära att man undviker att – utifrån en visserligen högst begränsad anslutning till denna position – försöka att därifrån belysa den moderna labyrintens irrgångar, inte heller rygga för ta upp kritik som av många kan uppfattas som misshaglig. Ett kommande inlägg om Tage Lindboms kritik av Ecce homo-utställningen ställer frågan på sin spets.
Givetvis finns även alltid en risk att kritikern själv går bort sig på vägen, speciellt om man saknar den ödmjukhet eller ”fattigdom i anden” (faqr) som är nödvändig för varje seriös sökare. Adlande och förandligande principer kan alltid riskera att åsidosättas av egoistiska bevekelsegrunder, vad Jünger kallar ”den primitiva mentaliteten”. Det är motstånd mot sådana förirrelser som är den andliga stridens raison d’être.
Guénons kritiska hållning gentemot modernismen har vid ett tidigare tillfälle här i en kommentar anklagats för att vara just ”allt för avgränsande och icke-ödmjuk”. Den som känner sig felaktigt tolkad får gärna protestera, men min misstanke är att en sådan kritik kanske inte endast kommer sig av sättet kritiken formuleras på, utan även kan handla om kritikens innehåll som sådant.
Som Dennis mycket riktigt påpekade förra gången denna fråga var uppe på dagordningen så utgår Guénon från ett helt annat grundperspektiv än det mer eller mindre allenarådande modernistiska. Han avfärdar istället detta utifrån traditionella principer ”utan att blinka”. Det är ju enligt Guénon i själva verket modernismen som angriper Traditionen:
Det handlar ingalunda om att attackera några strawmen. Guénon ödmjukar sig för sanningen och drar konsekvenserna fullt ut. Men vad är det egentligen i hans formuleringar och perspektiv som i kritikernas ögon inte är tillräckligt ödmjukt? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en så kompromisslös och genomgripande kritik från rent objektiva principer utan att (av vad man kanske skulle kunna kalla den ”allmänna” smaken) uppfattas som hänsynslös, icke-ödmjuk? Ja, vad är egentligen ödmjukhet när det kommer till principiella frågor av ytterst andlig och icke-sentimental natur? Var Jesus ”icke-ödmjuk” och ”allt för avgränsande” när han drev månglarna ur templet? Var Gandalf ”Lathspell”/Stormkråkan ”icke-ödmjuk” när han kom med illavarslande nyheter eller när han bröt Sarumans stav?
Inte för att vilja göra detta till ett sätt att undvika att träffas av en berättigad kritiks pilar, men jag ser ändå ett behov av att problematisera ödmjukhetsbegreppet. Kanske har ödmjukhet snarare mer med sannfärdighet, uppriktighet och därmed tacksamhet att göra än med t ex ”behaglighet” och anpasslighet till en faktisk opinion? Rickard K. har i sina Reseanteckningar diskuterat frågan:
Jag har inga färdiga svar i denna fråga, utan ser gärna att diskussionen fortsätter. Frågan har i allra högst grad betydelse för den fortsatta inriktningen i Cafét. Se tankarna i denna kommentar som utkast och reflektioner på vägen.
Sedan skulle jag även vilja säga något om det Perikores skriver angående Guénons inblandning i ”proto-new age”-kretsar i unga år, samt att den traditionella skolan eller perennialismen också skulle kunna beskrivas som en sorts proto-new age.
Att Guénon personligen i allra högsta grad var inblandad i allsköns nyandliga kretsar av olika kulörer gör i mitt tycke inte att han borde mildra sin kritik eller vara i behov av att visa större ödmjukhet av den anledningen. Guénon är utan tvekan en av de personer som haft mest insyn i sådana kretsar och som även känner mycket av sådant i deras ursprung, uppbyggnad och doktriner som är förborgat för utomstående. Han var därför synnerligen väl lämpad för att leverera en på principiella grunder förintande kritik av dem, vilket han också mycket riktigt gjorde i Theosophy: History of a Pseudo-Religion och The Spiritist Fallacy.
Självklart drog Guénon på sig stor fientlighet från vissa delvis mycket mäktiga kretsar (detta sagt utan att vilja antyda någon form av ”konspiration”) för detta tilltag, men inte heller detta faktum kunde vara en tillräcklig anledning till att vara mer tillmötesgående med de rent felaktiga och falska premisser dessa förment esoteriska rörelser utgick ifrån. Den devis Guénon själv för fram är också den mycket passande vincit omnia veritas. Syftet var ju hela tiden att bevara de metafysiska principerna, och de integralt traditionella formerna som kunde skydda dessa, intakta från förvanskningar, urvattning och subversion ”inifrån”.
Dessa böcker var inte endast en studie i sektologisk kuriosa, utan i allra högsta grad ett nödvändigt steg för att bereda vägen för ett autentiskt förhållningssätt till de traditionella lärorna. För att göra en analogi med sagornas värld: När Snövit (Sophia, intellektet) finner dvärgarnas stuga måste hon först med hjälp av fåglarna (de andliga förmögenheterna) och djuren i skogen rensa och städa undan allt gammalt bråte som belamrats där. Saker och ting måste ställas på sina rätta platser, allt som under en lång tid förbisetts måste putsas och vädras och fejas innan sången och dansen kan börja. Dvärgarna sökte efter rikedom i djupen, men de verkliga skatterna fanns inom dem själva, dock täckta av tjocka lager damm som de inte av egen kraft kunde svepa undan.
Företrädare för ett traditionellt perspektiv som tidigare varit inblandade i pseudo-metafysiska och pseudo-religiösa kretsar brukar ju också i själva verket tillhöra dess hårdaste kritikerna, t ex Charles Upton. Även Harry Oldmeadow är starkt kritisk till sådana moderna förvanskningar av de traditionella lärorna i sin studie Journeys East: 20th Century Western Encounters with Eastern Religious Traditions. Men man ska inte heller sticka under stol med att det idag finns anhängare av en traditionell tolkning av den tidlösa visdomen som kommer från ett tidigare mer ”spiritualistiskt” håll.
Det är sant att den traditionella skolan eller perennialismen ibland räknas in som en del av det nyandliga landskapet. Men det låter sig inte göras utan starka förbehåll, eftersom man ju i själva verket i denna ”skola” avvisar den synkretism som utgör själva fundamentet i den stora merparten av sådana nyandliga rörelser. I t ex Christopher Partridges Nya religioner finns Guénons ”traditionalism” omnämnd. Här skriver han dock någonting om att ingen av de andra rörelserna och strömningarna i boken ens kommer i närheten av den höga intellektuella nivå som denna skola har, t ex hos en nutida företrädare som Seyyed Hossein Nasr.
Även Olav Hammers begrepp ”nysufism” (i boken Levande sufism) är mycket tveksamt att tillämpa på den traditionella skolans företrädare. Dessa betonar ju snarare just ortodoxi och ortopraxi – om än många gånger i en helt annan samhällelig kontext än vad som var fallet för t ex den klassiska sufismen i den islamiska världen. Att se ”Enheten i mångfalden” är alltså inte samma sak som någon nivellering eller vilja till “a religion to end all religions”. Det är just för att undvika sådana (van-)tolkningar av philosophia perennis som det är nödvändigt att tydligt avgränsa det traditionella perspektivet från diverse ”pseudo-andliga” rörelsers universalistiska synkretism.
Med allt detta sagt är det slutligen viktigt att betona att Cafét under alla omständigheter eftersträvar ett balanserat synsätt. ”I mitten vandrar du säkrast”, för att tala med gamle Ovidius. Detta innebär givetvis även en uppmuntran till fortsatt kritik och synpunkter som kan bidra till att finna och behålla en sådan balans!
Intressanta positionsbestämmelser… hoppas dock att du i fortsättningen (som du sa någonstans i början), på din blogg fokuserar på ljuskällorna och inte fastnar i veklagan över vår tids mörker.
Ett positivt gestaltande är idealet. Med en s a s immanent vakthållning mot negativa tendenser, urartad esoterism och annat.
Eftersom språket är konstruerat från ett dualistiskt perspektiv, kommer det aldrig att bli så rent att det når bortom kritikens måltavla.
Den ödmjuke kritikens bör i första hand avgöra om han/hon förstått textens innebörd eller ej (oavsett ordval), och först i andra hand begrunda om textens ordval verkligen förskjuter verkligheten åt ett håll som kritiken inte kan acceptera.
Jesus kallade andra människor för huggormar… men jag får en känsla av att när han ägnade sig åt språklig kommunikation så var det i stunder då han ansåg det vara av yttersta vikt. Kanske är detta ödmjukhetens kärna – att kritisera (här i ordets negativa bemärkelse) först när det är absolut nödvändigt. Jag har åtminstone själv bevittnat allför många långa dialoger som inte handlat om något annat än skilda åsikter om detaljer i sammanhanget. Lååångsaaamt leder de ingenstans… och snart börjar man prata om själva begreppet kritik och vad det betyder och skall vara bra för… och så småningom är vi tillbaka på NOLL där vi började. Ack, denna underskattade och ljuva NOLLA.
Vad sägs om ordet religion förresten? Är detta ord överhuvudtaget fortfarande brukbart? Få ord jag känner till har så många olika betydelser och nivåer… och ändå tjatas det regelbundet om huruvida religion är något bra för människan eller ej… pust. Så, istället för att bekymmra mig över diametern av den svarta punkten i den ljusa delen i Yin Yang, så skippar jag uppdelningen helt och hållet.. och när jag ändå är igång så tror jag att jag låter den nu runda grå massan flyta ut över sina gränser och dränka hela varat. Meditativ ordlös existens, och varenda liten air-brush-delfin, kristall, indianfjäder och tarotlek är för alltid oseparerbara från Moses, Tiamat och Vedan. AUM_!
Tyvärr så finns det inte någon automatisk pingback-funktion mellan Blogger och WordPress, men för kännedom så länkar Nordbo hit i sin nätlogg Gudomlig komedi från inlägget Mening och kamp i meningslösheten, där han som svar på en fråga från en läsare redogör för sin världsbild och sitt förhållningssätt till den moderna världen med inspiration från Guénon, Evola och Jünger.
Pingback: 20 juli. « På luffarstråt.