Omar Khajjams Rubáiját

Rubai 1
Ack, fåfängt du vid morgondag dig klänge!
Den skymtar som en hägrings synförhänge.
Älska nu! Bortslösa inte stunden.
Vad övrigt är av liv tycks inte vara länge.

Rubai 10
Bekymmer bort, blott Vin din smärta lenar,
mal ej din sköna tid bland kvarnens grova stenar.
Ditt livs mysterium skall så förbli;
Vin och en älskling ensamt sinnet renar.

Rubai 62
Glöm bort igår, som gjord att bortglömd bli,
slå döva örat till för morgondagens skri.
Igår, i morgon dag finns ingen mening i,
gläds åt ditt nu, från tidens stormar fri!

Rubai 66
Han, som äger allt, har format våra väsen,
så varför visar Han sig alltför kräsen?
Om arbetet var gott, varför förkasta oss?
Om dåligt – vem bör klandras för fadäsen?

Rubai 68
Hjärta, när livet fräter på ditt hopp
men innan din rena ande löpt sitt lopp,
njut på ängens grönska din fattiga stund;
snart gror gräset från din egen kropp.

Rubai 83
I varje lund som rik av blomster stod
sköt var tulpan upp från en konungs blod.
Och vart violblad var engång: födelsemärket
som glänste på en älskling, full av mod.

Rubai 113
Min barndom var ett brev som ingen återfann.
Min levnads första år blev lyst i vinterns bann.
Den muntra fågel som bar ungdoms namn:
ack – vet ej när den kom; när den försvann.

Rubai 114
Min hitfärd gjorde ingen mera fri,
mitt uppbrott fanns det föga mening i,
och mina öron, aldrig hörde de,
vad vitsen är med ankomst, med sorti.

Rubai 144
O öga, se en grav! Din syn bekräftar
all strid, allt uppror som vid världen häftar.
Kung, ledare och lärd med stoftet blandas;
se, de cypresslikt sköna mals av myrans käftar.

Rubai 157
Rank som cypressen, frisk som nyvävd krans,
håll kvar din vinskål, blomstrens lena frans!
Snart blåser dödens vind oss annorstädes
och gör med livets dräkt som nyss med blommans glans.

Rubai 189
Vem kan morgondagens domslut väga?
Låt ditt hjärta stundens glädje äga.
O änglabild, drick Vin! Ty månens sken ska falla
länge, när inte vi har något kvar att säga.

Omar Khajjam (ca 1050–1123), Rubáiját (”Fyrradingar”) i nytolkning från originalet av Akbar Golrang och Sven Christer Swahn