Film som teologi

Kyrkorna och den konfessionella religionen har sedan länge fått finna sig i en tilltagande marginalisering. Samtidigt bevittnar vi något av en religionens renässans i populärkulturen. I filmens värld ges tillfälle att vända uppmärksamheten mot sådant som hittills kanske varit fördolt för det mänskliga ögat.

Filmmediet har på ett genomgripande sätt förändrat förutsättningarna för hur vi drömmer om andra sätt att var människor på. När vi likt Sgt. Ripley kämpar för att hålla stången mot de demoner som hotar att kolonisera vårt inre kan vi återfinna något av oss själva i filmens värld.

Filmen har i hög grad bidragit till att bryta upp kontemplationens traditionella former. Steget från kyrkorummet till biosalongens mörker var bara början. Mikroprocessorns revolutionerande av kommunikationsnätverk tillsammans med den digitala hemelektroniken har fungerat som ytterligare en kraftfull katalysator på vägen.

Myternas yttre framställningsformer tenderar alltså att få en allt mer rhizom karaktär. Att denna metamorfos oundvikligen måste leda till att allt heligt profaneras är dock en förhastad slutsats. Tvärtom bör vi snarare betona det som i denna trend pekar mot det sakralas fullständiga atopisering. En helighet höjd över varje världslig form. En enhet med det gudomliga som virtualitet vilken inte kan avgränsas till någon exklusiv plats på jorden. En messianism ex nihilo.

Falsk och sann religion

Religion kan inte reduceras till en representativ ”bild” eller allegorisk skildring. Det är också i denna mening vi måste ge Nietzsche rätt i hans religionskritik. Nietzsche som den store avslöjaren av det gemensamma hos alla falska profeter, Nietzsche som den ständige stormaren av varje guldkalv. Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen.

Den sanna religionen återfinns istället bortom varje tidslig och rumslig gräns i ett fullständigt öppet kosmos som transcenderar varje försök till territorialisering. Denna o-synliga andliga gemenskap är också det radikala svaret på varje försök att reducera religionen till politik och småskuret tvistande i denna världen. Svaret på hur vi ska bli frälsta från hämndbegäret, från vrede och sorg.

Vilket utrymme ges då när det gäller filmens förmåga att visa på vägar till människors innersta religiösa erfarenheter?

Vid första anblicken handlar ju film om yta och av-bildning par excellence. Utvecklingen inom film- och tv-tekniken har ju också rört sig mot en allt högre grad av synlighet och betoning på just det visuella, inte minst genom nya realitygenrer som dokusåpor. Denna filmens intimisering utmärks av att kameran vill tränga sig in bakom kulisserna, allt djupare in i det fördolda. Men det skulle vara fåfängt att tro att detta kan ske genom att ”visa allt”. Ett fullständigt av-slöjande på det rent visuella planet medges lika lite som förnuftet skulle kunna vara fullkomligt.

Filmens katolicitet

I detta sammanhang kan man lyfta fram vad som betecknats ”filmens katolicitet”. Filmer som gestaltar svåra moraliska kriser eller andliga val förmår öppna för en dimension bortom det synliga. Denna tankens eller andens dimension bryter in i den synliga filmverkligheten och omvandlar denna. Filmens katolicitet är med andra ord något som får svängrum först bortom den synliga materien.

En ”asiatisk” minimalism eller stramhet i berättandet är just det som öppnar filmerna för en utanfördimension i absolut mening. Strålarna från ett oväntat ljus bryter igenom i de glapp som öppnar sig när vi går vilse, lost in translation mellan de åsiktsmatriser och kodifieringar i vilka vi lever våra moderna liv. Här kan vi få glimtar av en annan typ av upplysning, den eviga och på samma gång primordialt ursprungliga – fiat lux.

Men mötet med det sanna och gudomliga är trots allt undflyende, ständigt gäckande och kringskuret av alla dessa världsliga omständigheter som styckar upp och skrinlägger. Därför är det uppfriskande när en katolsk regissör som Robert Bresson väljer att betona möjligheterna med de moderna villkoren och tekniken. När det gäller film får enligt honom de religiösa ämnena sin värdighet och upphöjdhet just genom filmens bilder och ljud, och inte tvärtom: att bilderna och ljuden skulle få det från de religiösa ämnena.

Bressons hoppfulla och bejakande inställning till de föränderliga villkoren under denna i andlig bemärkelse mörka tidsålder är föredömlig, och inte bara på filmestetikens område. För om livet när allt kommer omkring inte är något annat än en saga, så varför inte låta det bli en vacker saga?