Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«
– Charles Baudelaire, »Berusa er!« ur Petits poèmes en prose, 1869
Det vågspel vi inlåter oss på, när vi använder droger, består i att vi rubbar på en av tillvarons grundpelare, nämligen tiden. Förvisso på olika sätt: Beroende på om vi bedövar eller stimulerar oss, förlänger eller komprimerar vi tiden. Detta hänger i sin tur ihop med vårt rumsliga beteende: å ena sidan en strävan att stegra aktiviteten, å den andra den magiska världens stela orörlighet.
Om vi jämför tiden med en flod, vilket man gjort i alla tider, så tycker den som intagit stimulantia att den blir smalare, flyter fortare, forsar fram i virvlar och kaskader. Tankar, mimik och gester rättar sig därefter, den som är berusad på detta sätt tänker och handlar snabbare och impulsivare än den som är nykter, och han är också mer oberäknelig.
Under påverkan av narkotiska medel däremot går tiden saktare. Floden flyter lugnare; stränderna träder i bakgrunden. Då bedövningarna börja verka, flyter medvetandet omkring som i en båt på en sjö, vars gränser inte längre går att skönja. Tiden förlorar sina stränder, den blir till hav.
Det leder till de ändlösa opiumdrömmar som de Quincey beskriver. Han tycker sig »ha varit begravd under årtusenden inuti eviga pyramider«. I »Suspiria de Profundis«, en essay-samling som utkom ett kvartssekel efter »En engelsk opieätares bekännelser«, gör han en återblick på denna oerhörda utvidgning av tiden och säger att inte en astronomisk måttstock skulle räcka till att beskriva den…
– Ernst Jünger
Café Exposé 
Menar Baudelaire att det inte har någon betydelse vad människan berusar sig med?? ”Med vin, poesi eller dygd”, bara hon berusar sig. Detta kan ju också betraktas som en feg handling, en flykt från den sanning verkligheten berättar om. Oavsett vilken drog människan använder för sin flykt undan tiden och sinnets begränsningar, vare sig det är meditation, litteratur eller opium kvarstår väl ändå faktumet att alla sådana försök är fruktlösa. Utförda under ett begärets vilja att förändra verkligheten.
Dikten medger ju onekligen många tolkningar. Att Baudelaire betonar vikten av att låta sig hänföras av livet är väl inte alltför långsökt. Ur en aspekt handlar detta faktiskt om att ”förändra” verkligheten, då man ju själv är delaktig i den. Förälskelsens och passionens alkemi medger ett ”återupptäckande” av det storartade i allting (inklusive det ”invärtes” storartade i det egna hjärtat). Och i den bemärkelsen syftar berusningen (inte minst läsningen av denna dikt!) snarare till den högsta graden av nykter och oförfalskad vakenhet än någon form av verklighetsflykt.