En god och fridfull jul tillönskas alla Caféts besökare!
Vad det stundande decenniet må ha i sitt sköte för Caféts vidkommande är än så länge något ovisst. För att tills vidare åtminstone försöka slå an en ton, ställer vi här upp följande juxtaposition mellan två av det gångna seklets största visionärer. Vad de har gemensamt är att dem båda har begåvats med osedvanligt klar blick: Ananda K. Coomaraswamy och John Bauer.
Café Exposé 
Nytt ”skin” på bloggen: det är helt OK, omväxling förnöjer. Det förra var snyggt det med men en omdaning kan inte skada.
Kan man säga att du, min käre traditionalist, lever i den moderna rytmen också…? Som krogar och veckotidningar, de gör också om sin layout lite då och då även om det strängt taget inte behövs. Ut med det gamla, in med det nya, en känsla av fart och fläkt och ”nya kvastar”.
Ser fram emot det nya decenniet, inte bara för Caféets vidkommande. Man kan lugnt säga att det blir ett händelserikt årtionde, ja en händelsrik epok även på lite sikt. ”Det är nu det börjar”…. vad? Vänta och se.
…inte bara begåvade med osedvanligt klar blick utan även med osedvanligt ståtliga örnklyvare. Snyggt!
Rätt intressant och ofta förbisett hur yttre attribut reflekterar inre kvaliteter, Guenon skriver ju bla om dess relevans i initatoriska sammanhang i ”perspectives of initiation” och hur kroppslig asymmetri kan komma att relateras till de subversiva aktörerna, Stephen Hawking kan nog utgöra ett typexempe i sammanhanget men egentligen nästan varenda humanist/vetenskapsman verkar uppfylla kraven, även Mishima var väl nått liknande på spåren i sin ”sol och stål”.
Föresten finns det någon bra bok om John Bauer som du kan rekommendera? Det känns som någon man glömt bort , även om man kommer ihåg hans bilder fragmentariskt ifrån barndomen.
Även Schuon ser ju ut ungefär sådär:http://static.blogstorage.hi-pi.com/photos/chrys.blogspace.fr/images/gd/1136454380/Frithjof-Schuon.jpg
Är liksom ovanstående intresserad i eventuella böcker om Bauer. Finns sådana över huvud taget?
wleom och Joel: En god introduktion för den som är intresserad av Bauer och hans konstnärsskap är jubileumsboken/utställningskatalogen John Bauer: En konstnär och hans sagovärld från 1982, utgiven av Bra Böcker i samarbete med Nationalmuseum. Och på hemsidan för Jönköpings läns museum finner man en illustrerad snabbguide (lärarhandledning) i pdf-format: ”John Bauer – hans liv och hans sagobilder”.
wleom: Evola betonar ju i sin, sett ur ett modernt perspektiv, rätt originella konception av ras starkt betydelsen av hur, eller, som i mindre lyckliga fall, överhuvudtaget om, människans andliga egenskaper överensstämmer med hans själsliga och kroppsliga motsvarande, där de senare inte utgör mer än en återspegling av de tidigare, som i sin tur förstås är rasens själva kärna och rot. Evola lägger i sin raslära t o m fram en sorts skissartad typologi över den yttre och den inre rasens olika variationer och deras förhållande sinsemellan, komplett med analyser av bl a en rad olika framstående personligheter, anmärkningsvärt ur det gamla Rom. Tydligen så ska förövrigt den antroposofiske Steiner ha klarat sig undan med en rätt smickrande karaktäristik, antagligen till viss förvirring för en del rigitt rättläriga traditionalister.
Se http://velesova-sloboda.org/misc/evola-grundrisse-der-faschistischen-rassenlehre.html , annars har ju också ”Elements of racial education” getts ut på engelska.
Vajradaksina: Apropå Evolas originella och ”förandligade” ras-konception och de typologier han utvinner ur denna, kanske det även kan vara intressant att jämföra med den tydliga distinktionen i Schuons integrala antropologi mellan kast och ras, där kast har företräde före ras, eftersom det förra, till skillnad från det senare, potentiellt transcenderar formerna (såväl själsliga som kroppsliga):
”Caste takes precedence over race because spirit has priority over form; race is a form while caste is a spirit.”
Konsekvensen blir därmed, att ras-typologi endast kan vara någonting sekundärt och relativt när det kommer till vad som avgör en människas inre kvaliteter och naturliga disposition:
”Races exist and we cannot ignore them, less than ever now that the time of closed universes has come to an end and with it the right to purely conventional simplifications; in any case what it is above all important to understand is that racial determination can only be relative, man thus determined never ceasing to be man as such.”
”What is never understood by those who have a passion for racial purity is that there is a greater qualitative difference between the psychic heredity of different natural castes – even if the race be the same – than between that of members of the same caste of different races; fundamental and personal tendencies have more importance than racial modes, at any rate insofar as the major races or their healthy branches are concerned, and not degenerate groups;”
”It will have been gathered from what has been said above that for us the question is not: ‘What is our racial heritage?’ but rather: ‘What are we making of that heritage?’ To talk about a racial value is, for the individual, quite meaningless, for the existence of Christ or of the Vedantic doctrine adds nothing to the value of a white man with a base nature any more than the barbarism of certain African tribes takes anything away from a black man of saintly soul; and as for the effective value, not of race, but of an ethnic atavism, this is a question of ‘spiritual alchemy,’ not of scientific or racist dogmatism.”
(”The Meaning of Race”)
Vajradaksina: Jo jag känner ungefärligt till Evolas koncept om ras , har dock inte läst hans ”Elements of racial education” ännu.
Angående Steiner så visar väl bara Evola på ett exempel av någon som besitter en ”solär” karaktär, tror inte det skapade nån slags ”förvirring” hos andra samtida traditionalister , spec med tanke på att Evola kritiserar Antroposofin och Steiner på annat håll , i hans självbiografi nämner han ju tex i förbifarten att han skulle följt Guenons råd och
hängt ut dem ytterligare i sin ”the mask and face of contemporary spiritualism”.
Schuon använder här begreppet ‘ras’ i en snävare bemärkelse, som begränsar sig till rasens rent formbundna manifestationer, de som Evola kallar ras av den första och den andra graden, den kroppsliga respektive den själsliga. Kast är, i den mån den ”potentiellt transcenderar formerna”, för Evola inget annat än den specifikt andliga dimensionen av ras. Faktum är att de varianter av andlig ras Evola skiljer mellan grovt sett motsvarar kastsystemets kategoriseringar, eller åtminstone kan ‘positioneras’ utifrån det. Att Evola inte insisterar på att använda begreppet kast, även om han mer än bara i förbifarten ser till att redogöra för dess betydelse i förhållande till ras, beror helt enkelt på att det inte kunde ha någon som helst faktisk relevans för hans läsare. Som vanligt arbetar Evola ur ett realistiskt och positivt perspektiv, i syftet att rädda vad som räddas kan, medan Schuon och många andra helt världsfrånvänt babblar på om saker som inte längre har någon direkt och effektiv verklighet. Men att kast, eller andlig ras, har företräde framför de rent relativa formerna av ras är absolut inget Evola motsäger, faktum är att han ofta betonar att just detta måste vara själva grunden för hela idén om ras.
Det finns alltså ingen motsättning mellan Evolas och Schuons, eller för den delen en mer allmänt traditionell, förståelse av ras, det är helt enkelt bara frågan om annorlunda begreppsanvändning och tillämpning av samma grundläggande principer, som framförallt beror på den särskilda formulering Evola tvingades ge av ämnet för att göra det mottagligt och förståeligt för sin samtid.
Gällande Steiner så kan man väl säga att det hela iaf inte var vidare smidigt, då väl särskilt den yngre Evolas verkliga förhållande till sitt ‘spiritualistiska’ förflutna kanske inte alltid sågs som helt uppklarat av precis alla, obefogat förstås, men ändå.
I länken ovan har det förövrigt smugit sig in ett ‘a’ i ‘faschistischen’ som inte hör hemma där.
Vajradaksina
Tack för klargörandet. Men om nu Evolas specifikt andliga dimension av ”ras” alltså inte är någonting annat än ”kast” i supraformell bemärkelse (vilken transcenderar skillnader av lägre grad), hur kan man då vara så säker på att inte också han (Evola) tillhör skaran bestående av ”Schuon och många andra” som i sin antropologi ”helt världsfrånvänt babblar på om saker som inte längre har någon direkt och effektiv verklighet”?
P.S. Jag rättade länkadressen.
Vad jag i det fallet tänkte på angående världsfrånvänt babbel var att det inte finns någon mening i att insistera på betydelsen av kast (framför ‘ras’) under omständigheter där det helt upphört att tjäna någon faktisk funktion (‘vi är alla kastlösa’). Detta medan andlig ras, oberoende av sin kastmässigt institutionella inramning, alltid, oavsett hur förmörkad och disharmonisk den blir i förhållande till den externa rasen, kommer att äga en eminent ‘direkt och effektiv verklighet’ i det att den utgör roten och den bestämmande faktorn för hela den mänskliga personen. Evola skriver, om än av naturliga skäl i helt andra termer, förövrigt mycket och ingående om just denna fråga, om att återfinna och harmonisera sin andliga ras, det ‘sanna jaget’ om uttrycket tillåts, med sin övriga person och livssituation, i ”Ride the tiger”, eller egentligen i vidare mening också i hela sitt samlade verk. Ras är, sett i sin djupaste betydelse, inte ett bisarrt specialintresse för diverse politiska sekter, utan en andligt-existentiell fråga av första betydelse.
Evola utgår uppenbarligen från den traditionella synen på människan med dess tredelade uppdelning i kroppsligt-själsligt-andligt, men utmärker sig genom att som helhet skriva in denna i en tredelad rasterminologi i ett försök till entrism i de rasmaterialistiska politiska rörelserna i Italien och Tyskland före 1945. Frågan är om denna baronens taktiska tillämpning verkligen gör den traditionella antropologiska doktrinen a.) dels fullständig rättvisa och b.) dels mer gångbar och tillgänglig idag?
Vad gäller hur Schuon använder begreppet kastväsende så bör detta inte förstås i någon institutionell bemärkelse, utan naturligt förekommande intrinsikala arketyper för människans ”inre själv”, i likhet med det du beskriver ovan.
I slutfaserna av den rådande tidscykeln, kali-yuga, behövs det dock yttre providentiella hjälpmedel för att väcka dessa slumrande primordiala potentialer till liv, och därigenom i förlängningen potentiellt transcendera jaget och det jordiska. Det förklarar varför Schuon i sammanhanget hänvisar till uppenbarade religioner. Evola verkar däremot bortse från denna möjlighet och måste försöka slå in på andra vägar (andlig rastillhörighet som ett slags religionssurrogat?). Dock kan han ju inte komma ifrån att han är bunden av samma begränsande omständigheter.
Stämmer det du säger om Schuons förklaring av kastväsendet så får jag erkänna att jag missförstått hur termen skulle förstås och att min kritik varit missriktad. Jag har inte läst Schuons texter om ras och kast (precis som caféföreståndaren själv, misstänker jag, inte läst Evolas motsvarande). Men det verkar lite underligt att tala om ”kastväsende” helt helt utan hänsyn till dess institutionella manifestation. När Evola talar om ras så talar han om den essentiella, arketypiska dimensionen av kast, som kastväsendet såsom institution bara tjänar till att ge form åt, kanalisera i rätt riktning, och förankra i den samhälleliga strukturen. Om Schuon med kast menar detsamma som Evola menar med andlig ras, så blir ju deras respektive formuleringar praktiskt taget likvärdiga, Evolas möjligen något tydligare, då den inte undviker att använda ordet ‘ras’ för det andliga planet och på så sätt gör det klart att kroppens och själens ras inte på något sätt är frikopplade från anden, utan redan befinner sig i den i principiell form och är dess direkta återspegling. Ordet ‘kast’ har möjligen den fördelen att det idag inte bär på riktigt samma konnotationer om släktskap i rent kroppsliga former som ordet ‘ras’ gör, med tanke på att villkoren för ‘härstamning’ är inte är riktigt de samma på det andliga planet som på det kroppsliga, och överhuvudtaget inte på samma sätt är begränsat till en fråga om härstamning. Men då ska man också ha i åtanke att ordet kast sett till dess etymologiska ursprung är praktiskt taget detsamma som ras.
Men det verkligt underliga med Schuons formulering i de rader du citerade är det att han, även om det ju förstås är kastens principiella element, begränsar idén om kast till det rent andliga planet, som om den traditionella förståelsen av kast inte också tog hänsyn till de själsliga och kroppsliga planen. Tanken är ju snarast att dessa tre ska vara sammanvävda i en harmonisk helhet, precis som Evola betonar med sitt sätt att uttrycka det hela. Den största förtjänsten med Evolas formulering, är den att den ständigt pekar mot denna harmoniska helhet och det som är dess sanna och enda källa, den skär inte av människans kropp och själ från hennes andlighet, utan visar hur de tidigare i själva verket uppgår i den senare, som i sin tur principiellt gör dem till dess rena uttryck. Evola levandegör inte bara idén om ras, utan framförallt det som är dess rot och källa, det andliga livet. Som i ett hans mer minnesvärda (om man bortser från ett visst olyckligt ordval som åtminstone hade behövt en mer utförlig förklaring, och som kanske något obalanserat reflekterar hans särskilda typ av andlighet) citat, från ”Meditations on the peaks”: ”All too often people forget that spirituality is essentially a way of life and that its measure does not consist of notions, theories, and ideals that have been stored in one’s head. Spirituality is actually what has been successfully actualized and translated into a sense of superiority which is experienced inside by the soul, and a noble demeanor, which is expressed in the body.”
Och då har jag inte nämnt den ursprungliga och rent kontingenta anledningen bakom hans särskilda förklaring av frågan om ras, som ju inte är vidare relevant för de flesta av oss idag, men fullständigt motiverad och mycket välriktad sett till den tidens omständigheter, dvs att leda över från den rent kroppsliga idén om ras till en autentiskt andlig förståelse av människan och hennes natur.
Vad gäller providentiella hjälpmedel och religion så är det väl inte helt sant att Evola helt skulle ha ”bortsett” från den möjligheten, uppenbarligen för sig egen del, rent personligen, men inte mer allmänt. Men i övrigt delar jag i stort uppfattningen att Evolas perspektiv i den frågan är av rätt tveksamt värde. Han har förvisso mycket relevant att komma med i sin kritik av andra samtida traditionalisters lösningar, som i vissa avseenden var just ”världsfrånvänt babbel”, som jag lite överdrivet uttryckte det tidigare, men desto mindre vad gäller positiva förslag på alternativ.
”När Evola talar om andlig ras så talar han om den essentiella, arketypiska dimensionen av kast” ska det vara.
Vajradaksina: När Schuon talar om kaster så syftar han som sagt på en naturligt förekommande inre tendens hos människan som sådan, en individuell essens eller kvalitet som på varierande sätt står i korrespondens med och organiskt förbinder henne med hela den kosmiska ordningen. Kastväsendets institutionella manifestation i den hinduiska traditionella världen är endast ett ovanligt pregnant uttryck för någonting redan universellt förefintligt. (När det i Rigveda således berättas om att brahminen stammar från Purushas mun, kshatriya från armarna, vaishya från låren och shudra underifrån fötterna, så finns här en tydlig kosmologisk analogi mellan Purusha och sufismens arketypiska människa Al-Insān al-Kāmil respektive kabbalas Adam Kadmon.)
Eftersom Schuons betoning ligger på förverkligande av kvaliteter på vad vi skulle kunna kalla det högsta och principiella planet (det andliga), så följer som en konsekvens en harmonisering av människans konstitution som helhet om en dylik integral ”upprätning” sker, såsom ett helt tält kan hållas upp av en enda central mittpinne. Det är inte tal om att separera det andliga från det kroppsliga och själsliga, det Absoluta från det relativa, utan snarare att lägga betoningen på vad som är essentiellt, att låta det främsta komma först (”den sanna och enda källa” du talar om).
Det stämmer att användandet av kastbegreppet inte kan reduceras till hereditet. I hinduisk doktrin görs det i själva verket en distinktion även inom en människas individuella essens i enlighet med uppdelningen i nāma (”essens”) och rūpa (”substans”), nämligen i detta specifika fall mellan nāmika och gotrika, där endast det senare har med härstamning att göra. Nāmika däremot står för summan av de kvaliteter vilka inte kan härledas till någonting annat med manifest existens utanför individen själv. (Termerna nāma och nāmika har för övrigt, vilket kan anas av deras inledande fonem, i allra högsta grad att göra med den sakrala vetenskapen om en varelses eller ett tings ”sanna namn” (jfr Koranen, Kons sura, vers 31: Wa’āllama ‘Ādam al-‘alasmā kullahā, ”Och Han lärde Adam alla namn”).)
Hypotesen om en identitet eller ekvivalens mellan kast och ras baserat på att det etymologiska ursprunget till begreppet kast på sanskrit skulle vara, som du skriver ”praktiskt taget” detsamma som ras, har vad jag förstår vederlagts i åtminstone två grundläggande texter om kast av René Guénon, vilka jag citerar nedan. Att han sett detta som ett nödvändigt påpekande har nog inte så lite att göra med utbredningen av moderna, västerländska och ofullständiga uttolkningar, vilka bland annat har velat reducera kast till uteslutande en fråga om hereditet. Huruvida Guénons vederläggning är en helt valid kritik även av Evolas originella bidrag om ”andlig ras” i Sintesi di Dottrina della Razza är jag dock inte fullt på det klara med.
Man kan i vilket fall som helst misstänka att Evolas formulering är tämligen tidsbunden och i hög grad politisk-strategisk med tanke på den ”anti-borgerliga” kshatriya han var och därmed – i kontrast till Schuon med flera i den traditionella skolan, vilka istället har en utpräglat brahminsk funktion – hans tämligen strikta fokus på samhällelig reglering (i just denna fråga dels genom att med tillämpning av metafysisk doktrin försöka stämma de biologiskt-materialistiska influenserna från NS-rörelsens ”vulgärrasism” i bäcken, dels att utarbeta gångbara ”arbetskriterier” för vad som enligt honom skulle kunna utgöra en ny restaurativ aristokratisk samhällselit i det italienska samhället med utgångspunkt i genuina inre kvaliteter, istället för att ge fritt spelrum åt kvantitetens herravälde där yttre och nivellerande faktorer tillåts fälla avgörandet, såsom krasst penninginnehav och demagogiskt valfiske. Evola hade väl också vad jag har förstått kontakter med konservativt revolutionära kretsar i Tyskland och Österrike.).
Hursomhelst, här följer de relevanta passagerna från Guénons skrifter:
”In order to complete what has just been said [on the law of Manu], we may usefully add a few explanations on the subject of caste, which is of primary importance in the law of Manu and which has been persistently misunderstood by Europeans in general. First of all we will give the following definition: caste which Hindus describe indifferently by one or other of the two words jāti and varna, is a social function determined by the particular nature of each human being. The word varna in its original sense means ‘color’, and some people have attempted to see in this a proof, or at least an indication, of the supposed fact that the distinction between the castes was originally founded upon racial differences; but this is not a tenable view, for the same word bears by extension the meaning of ‘quality’ in general, whence its analogical use to denote the particular nature of a being, or what might be called its ‘individual essence’; and it is in fact the latter that determines caste, racial considerations intervening merely as one of the elements capable of exercising an influence upon the constitution of the individual nature. As for the word jāti, its proper meaning is ‘birth’, and some have therefore concluded from this that caste is essentially hereditary, but this again is an error. If it is most often hereditary in actual practice, it is not strictly so in principle, for although the part played by heredity in the formation of the individual nature may be preponderant in the majority of cases, it is by no means exclusive;”
(Ur ”Principles Governing the Institution of Caste”, kap. III:6 i Introduction to the Study of the Hindu Doctrines (1921), i övers. från franskan av Marco Pallis)
”Having settled this, let us return to the notion of varna itself, a word properly signifying ‘color’, but also by extension ‘quality’ in general, which is why it can be taken to mean individual nature. [Gualtherus H.] Mees rightly rejects the bizarre interpretation proposed by those who wish to see in the meaning of ‘color’ proof that the distinction of the varnas would originally have been based upon the differences of race, something of which is altogether impossible to find the slightest confirmation anywhere. The truth is that if colors are in fact attributed to the varnas it is in a purely symbolic way(…)]
(Ur ”Varna” (1935), kap. 6 i den postuma antologin Studies in Hinduism, i övers. från franskan av Henry D. Fohr)
Hur saker och ting ligger till på det rent doktrinära planet är både jag och Evola i alla relevanta avseenden fullständigt på det klara med, det finns som jag tidigare skrev ingen motsättning mellan Evolas och en i övrigt traditionell förståelse av saken vad gäller principer. Frågan här är snarare hur dessa i sin tur kan och bör tillämpas. Det finns ingen anleding att bara misstänka, som du skriver, att Evolas formulering (förstått som tillämpningen av en rad principer som själva förblir orörda) var tidsbunden, då det i själva verket är precis vad den var. Att Evola gör en ”tidsbunden” tolkning av den traditionella kastläran gör den därmed inte nödvändigtvis felaktig, faktum är att just detta är i alla högsta grad nödvändigt om man vill göra mening av den under omständigheter radikalt annorlunda än de under vilka den ursprungligen formulerades. Den anpassning (sett till uttryckssätt och framförande, inte av fundamentala principer) Evola gör var i själva verket tvådelad. Å ena sidan, och som redan konstaterat av så gott som ingen betydelse för oss idag, som en reaktion på och försök till rektifiering av fascismens och nazismens biologistiska begränsningar (och alltså långt ifrån avdelat till en specifik fråga om ‘ras’. Evola var framförallt bekymrad om den allt avgörande frågan om fostrandet av en ‘ny’, eller, rättare sagt, allt annat än ny, typ av människa), och å andra sidan, och av desto större relevans, som ett svar på frågan om vad den traditionella kastläran möjligen kan ha för faktisk betydelse för oss idag, i egenskap av kastlösa västerlänningar, och detta är förövrigt, tycks det mig, mer än vad både Guénon och Schuon vågar sig på.
Du frågade dig tidigare om denna ”taktiska tillämpning verkligen gör den traditionella antropologiska doktrinen a.) dels fullständig rättvisa och b.) dels mer gångbar och tillgänglig idag?”. Det är väl överhuvudtaget inte fråga om att något som har det minsta med ‘ras’ att göra skulle kunna vara vidare gångbart idag, men för de få som inte låter sig avskräckas av den beröringsångest som kan uppstå inför vissa val av ord och uttryckssätt, så finns det, sett ur ett perspektiv som rör sig långt utanför de snäva ramar man normalt associerar med vad man i vissa mer suspekta kretsar kallar ”rasfrågan”, trots allt mycket värdefullt och relevant att hämta i Evolas texter om ras, och som sträcker sig bortom det som återfinns i andras rent doktrinära framställningar. Evolas formulering motsäger inte, även om jag i mitt förra inlägg kanske framställt det onödigt mycket i den dagern, utan är snarare komplementär till andra traditionella författares formuleringar. Där bidrar han framförallt med en förmåga att energisera och levandegöra som annars saknas kanske framförallt i Guénons texter, och en realistisk, empirisk hänsyn till faktiska omständigheter och deras begränsningar som praktiskt taget konsekvent ignoreras av andra traditionalister. Rent principiella framställningar räcker inte långt för den som mest av allt är intresserad av att gå bortom läsning och göra effektiv verklighet av, eller åtminstone på något sätt internalisera, dessa principer.
Jag skriver inte detta för att jag är något särskilt upptagen med Evolas idéer om ras, och framförallt inte med ämnet självt, eller ens för att jag tycker att det intar någon särskilt framstående ställning i hans samlade verk, utan mer för att ta tillfället i akt att försöka klara ut och försvara Evolas idéer från vissa av de missförstånd och förhastade slutsatser som gärna uppstår i den ‘guenonianska skolastikens’ sammanhang, och mest verkar bero på en kombination av ointresse och omotiverad illvilja.
För att klargöra att jag inte försökt påstå något som är rent absurdt, så vill jag påpeka att jag inte talat om det ”etymologiska ursprunget till begreppet kast på sanskrit” som du skriver, utan om ordet kast som det används i ett modernt västerländskt sammanhang, då jag hade i åtanke de rent praktiska konsekvenser användandet av olika termer kunde ha i det sammanhanget. Sedan om ‘ras’ kan ha samma betydelse som ‘kast’ är helt enkelt en fråga om hur man väljer att använda och definiera ord. Klart är i vart fall, för att upprepa vad jag tidigare redan gjort klart nog, att det är komplicerat, eller åtminstone förvirrande, att tala om kast i fallet moderna västerlänningar, då kast, om än sekundärt, också inbegriper idén om en institutionell och samhällelig manifestation, eller, i Guénons ord, ”varna is a social function determined by the particular nature of each human being”.
Vajradaksina: Bra och balanserat svar! Den hittillsvarande diskussionen har förhoppningsvis inte enbart för min del rätat ut diverse frågetecken och, i någon mån kanske också, satt fingret på förutfattade eller förhastade meningar. För att kunna gå vidare i frågan skulle jag behöva ta ytterligare del av vad Evola själv skriver i ämnet.
Tänkte att, såhär över ett halvår efter att jag faktiskt läst boken ifråga, tacka för tipsandet om ”John Bauer: En konstnär och hans sagovärld”! Den innehöll ett par essäer som lockade till fördjupande läsning, särskilt kapitlet om folksagan kontra konstsagan. Inhandlade också ”John Bauer – Sagotecknaren”, av Harald Schiller, vilken var en utomordentligt fängslande biografi över hans liv, och som följaktligen slukades i ett nafs.
Joel: Trevligt att höra. Som av en tillfällighet så bläddrade jag faktiskt i en liten bok om älgtjuren Skutt och prinsessan Tuvstarr för bara ett par timmar sedan. (Den stod bland pocketböckerna i en matbutik där jag var inne och värmde mig i samband med en längre promenad.)