Den som skriver historia skulle vilja behålla namnen och deras innebörd, ja återfinna namnen på de städer och folk som sedan länge har utplånats. Det är som att lägga blommor på en grav: »Ni döda, också alla ni namnlösa – – – furstar och krigare, slavar och ogärningsmän, heliga och horor, sörj inte; det finns någon som i kärlek tänker på er.«
Men även denna åminnelse har sin begränsade varaktighet och blir rov för tidens tand; vartenda minnesmärke förvittrar, och med de döda förbränns även kransen. Vad kommer det sig att vi ändå inte ger upp denna tjänst? Vi kunde ju ge oss till tåls som Omar tältmakaren, som drack sitt lystmäte av vin från Sjiras, och sedan kastade ifrån sig lerkruset med orden: Stoft till stoft.
Kommer någonsin en väktare att öppna deras gravar, ska hanegället en morgon väcka dem till ljuset? Så måste det förhålla sig, och historikerns sorg och kval ingår bland indicierna därpå. Han är domare över de döda, när det jubel sedan länge har förstummats som kringsusade de mäktiga, och när deras triumfer och offer, deras storhet och skändlighet har fallit i glömska.
Men dock ej mer än ett indicium. Den historieskrivande människans kval och oro, hennes outtröttliga strävan med ofullgångna medel i en förgänglig värld – – – allt det där skulle aldrig kunna förnimmas, aldrig presteras, om det inte fanns en visning som skapar detta indicium. Förlusten av det fullkomliga kan förnimmas endast försåvitt något fullkomligt består. Detta ger sig till känna i indiciet, i pennans dallring i handen. Kompassnålen dallrar emedan en pol existerar. I sina atomer är nålen besläktad med polen.
Liksom ordet ska vägas av diktaren, så ska dådet vägas av historikern – bortom gott och ont, bortom varje tänkbar moral. Liksom dikten måste besvärja muserna, så måste här nornorna besvärjas; de träder fram inför domarbordet. Då blir det stilla i rummet; gravarna öppnar sig.
Men här finns också gravplundrare som, marknaden till behag, förfalskar dikt och dåd – – – då är det bättre att festa om med Omar al-Khayyam än att i deras sällskap förgå sig mot de döda.
– Ernst Jünger, Eumeswil, 1977
Café Exposé 
Att historikern känner just ”smärta” förstår jag inte. Gripenhet och patos kanske, men att det skulle vara plågsamt att vistas i historien just för att allt är förgängligt torde vara ett problem exklusivt för hr. Jünger. Vilket är konstigt, för han visar ju annars prov på deltagande och medkänsla; anarken och skogsvandraren, den efterkrigstide Jünger visade åtminstone i skrift på sund humanism ”Vi måste värna alltings vara, de levandes och de dödas, de oföddas…” kvasicitat, men andemeningen torde stämma. Se även ”det finns någon som i kärlek tänker på er” ovan, sant hjärtevärmande.
Men samtidigt är det ju så med Jünger att han har ett stort kontrollbehov: hans prosa ska alltid vara exakt och gå framåt med små steg, associationerna må vara djärva men hr. Jünger är s a s alltid den som styr. Det är sällan fråga om musisk, fri flykt. Och här kommer detta med ”domarämbete” i texten ovan in; Jünger var förvisso en domare, allt trädde inför honom som inför domarskranket. Då är det domarens smärta han menar ovan och inte specifikt historikerns, den tomhet domaren känner när han suttit och lagt världen tillrätta, och vid dagens slut tar av sig peruk och kappa, stirrar ut över nejden och tänker: Och sen då? Och jag då? Vad ska jag göra med min ångest?
Jünger är oändligt fascinerande och hans texter kommer att leva länge än – men sedvanlig ”bondångest” och tvivel släppte han aldrig in i sina skapelser, och det lider de av får man väl säga.