Ernst Jünger – Dagboksanteckningar från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation

Ernst Jüngers krigsdagböcker från Andra världskriget är inte bara briljant litteratur och värdefulla dokument som med stor visionär kraft fångar tidsandan i en viktig vändpunkt i den moderna världens historia. De är också autentiska vittnesbörd från ”en eminent företrädare för det andra Tyskland” (Jean Ittel), som – enligt egen utsago – och mot alla skenbara odds varit delaktig i att ”i militärmaskinens inre bildat ett slags andligt ridderskap som sammanträder i Leviatans buk och än så länge söker hålla blicken och hjärtat öppna för de svaga och värnlösa” (Paris, 13 nov. 1941).

Den värdevisshet om oförgängliga principer och de aristokratiska dygdernas primat som genom handlingens exempel förmedlas i dagboksanteckningarna är något av en bris av frisk luft som förmår skingra inflytelser av kvävande och korrumperande natur även i det allra mest kompakta nihilistiska och brutaliserade klimat.

Jünger lyckas trots avsevärda motgångar hålla kuragets och rättfärdighetens inre låga levande även öga mot öga med bestialiteter och förbrytelser av drakoniska mått (från skilda håll). Vi ska inte glömma att tidsperioden var ett minst sagt uppslitande undantagstillstånd även för Jünger personligen. Han förlorar sin äldste son Ernstel vid fronten, besöker sin farmors hus som tillsammans med tiotusentals andra jämnats till marken i bombregnet över Hannover och rapporterar från förtvivlans underjordiska bunkrar, vilka han likställer med hittills okända kretsar från Dantes vandring genom Inferno.

I egenskap av kapten i den tyska armén befinner sig Jünger på sätt och vis mitt i stormens öga, men förmår där behålla såväl en oförvillad blick, integritet som ett ogrumlat medmänskligt rättvisepatos. ”[H]an hör till de sällsynta personer som helt enkelt är ur stånd att begå en nedrighet.” (Ernst Niekisch)

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (Cavefors bokförlag, 1975) samlar cirka en femtedel av innehållet i Jüngers Tagebücher mellan 1939 och 1948. De har tagits från den samlade utgåvan Werke och publicerades ursprungligen av allt att döma framförallt i volymerna Gärten und Straßen (1942), Strahlungen (1949) samt Jahre der Okkupation (1958). Nedanstående excerpter är i sin tur ett starkt begränsat urval, vilket med lätthet skulle kunna mångdubblas utan att tappa i kvalitet.

Som översättaren Stig Jonasson mycket riktigt skriver i förordet, så är Jünger ingalunda lätt att fösa in i någon fålla.  Om man delar Jonassons uppfattning att ”konservativ anarkist” ändå är ett något sånär rättvisande epitet (vilket kan vara berättigat av praktiska skäl), så bör man – för att inte tankarna ska leda fel – åtminstone ta hänsyn till 1) den demarkationslinje författaren själv försökt att dra mellan anark och anarkist, samt 2) det grundläggande i att konservatismen skiljer sig kvalitativt från ideologiska utopismer som liberalism och socialism, på så sätt att den snarare är en Weltanschauung som affirmativt tar fasta på principer och värden som är värda att bevara. Därmed är det även – och inte bara i Jüngers fall – felaktigt att sätta likhetstecken mellan konservativ och ”reaktionär”. (Som Tage Lindbom skriver i Konservatism i vår tid: ”Det ‘reaktionära’ är ett, det konservativa ett annat.”)

Det konservativa eller anarkiska hos Jünger bidrar kanske framförallt till en immunitet mot att korrumperas eller förledas av totalitära, destruktiva och/eller avhumaniserande tendenser, vilka frodas genom  sådant som politiskt masstänkande och massmedial demagogi och inte sällan under en mask av frihet och humanitet (en formulering även Carl Schmitt använt). Utan anspråk på att presentera ett färdigformulerat recept är Jüngers skrifter i högsta grad att rekommendera för den som insett riskerna med att låta sig dras in det nihilistiska spänningsfältets trollkrets.

* * *

Excerpter

Bourges, 23 juni 1940

»Vid detta tillfälle märkte jag för övrigt skillnaden för min personliga del mellan det första världskriget och detta andra särskilt tydligt. Den gången höga ordnar för att ha dödat motståndare, i dag det lilla svartvita bandet för en räddningsexpedition. Märkligt är också hur långt bort från striderna jag varit. Heraklit har rätt: Ingen kan gå två gånger genom samma flod. Det hemlighetsfulla i en sådan förvandling ligger i att den svarar mot förändringar i vårt inre – det är vi som skapar vår värld, och det vi upplever beror inte på en slump: Världen är sådan som vi är beskaffade. Var och en av oss är alltså i stånd att förändra världen – detta är den oerhörda betydelse människan har förlänats. Därför är det också så viktigt att vi arbetar med oss själva.«

Paris, 3 december 1941

»I eftermiddags hos Lechevalier på Rue de Tournon. Medan jag betraktade gravyrer och entomologiska verk med färgplanscher, fick jag en känsla av äckel som om njutningen hade påverkats av några kadaver i närheten. Det finns illgärningar som angår världen i dess helhet, i dess meningsfulla sammanhang; och då kan inte heller den musiska människan längre syssla med det sköna, utan måste viga sitt liv åt friheten. Det fruktansvärda i dag är emellertid att man inte finner den hos någon av parterna, utan måste kämpa ensam.«

Paris, 17 februari 1942

»Stilen vilar djupast sett på rättfärdighet. Det är också bara den rättfärdige som kan veta hur man ska väga orden och satserna. Därför kommer man aldrig att få se de bästa pennorna i den dåliga sakens tjänst.«

Vorosjilovsk, 2 december 1942

»Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan; omgivningen blir ogästvänlig som om ett as låg gömt i närheten. Då förlorar tingen sin tjusning, sin doft och smak. Intellektet blir matt av de uppgifter det förelagt sig och som dittills varit stimulerande. Men just mot detta måste man kämpa. Färgen på blommorna vid den livsfarliga klippbranten får inte blekna för vår syn, om det så bara är en handsbredd från avgrundens rand. Detta är den situation jag skildrat i ”Marmorklipporna”.«

Beloretsjenskaja, 11 december 1942

»Det kommer alltid att finnas områden där man inte får låta motståndaren utforma lagarna åt sig. Kriget är inte någon kaka som parterna delar till sista smulan; det blir alltid en gemensam bit över. Det är den gudomliga del som är undandragen striden och som håller kampen borta från den rena bestialiteten och det demoniska våldet. Redan Homeros kände till och respekterade den. Den verkligt starke, den som är bestämd att härska, känns igen på att han inte uppträder alltigenom som fiende, som en person fylld av hat; han känner också ansvar för motståndaren. Att man har mera kraft än de andra, visar sig på ett högre plan än där det fysiska våldet finns, som ju bara övertygar subalterna naturer.«

Paris, 19 februari 1943

»Propagandan går före allt annat. (…) Det är signifikativt att när sådana herrar får höra talas om motståndarsidans ogärningar, så blir den fysionomiska effekten inte indignation, utan demonisk glädje. Därför ägnar sig hovlismarna i mörkrets rike åt att smäda fienden.«

Paris, 11 april 1943

»Under lunchpausen samtal med Hattingen om klockor och timglas. I den sand som rinner genom timglaset lever ännu den omekaniserade tiden, ödestiden. Det är den som vi förnimmer i skogarnas sus, eldens sprakande, havets bränningar och i snöflingornas virvlar.«

Paris, 7 mars 1944

»Man kan trösta sig med att tillfälligheterna visserligen är otaliga och oberäkneliga, men att de i alla konstellationer sannolikt leder till samma resultat. Det är inte i punkter, utan mätt i resultat som livssumman utgör en fast storhet, nämligen det levnadsöde som är bestämt åt oss och som, kronologiskt sett, förefaller sammansatt av otaliga tillfällighetspunkter. Metafysiskt sett existerar inga sådana punkter i vår levnadsbana, lika lite som i pilens bana.

Härtill kommer den teologiska tydningen av denna labyrint av sådana höga andar som Boëthius. Så länge vi följer vår bestämmelse är tillfälligheterna vanmäktiga; det är förtröstan på försynen som styr oss. Om vi förlorar denna dygd frigörs tillfälligheterna och ansätter oss som bacillhärar. Därför finns även bönen som regulativ, som skyddande kraft. Slumpen förblir kristalliserad, möjlig att beräkna.«

Paris, 22 juli 1944

»Vilka offer krävs inte – just bland de få kvarvarande ridderliga människorna, de fria andarna, de som kan känna och tänka bortom de dova lidelserna. Och ändå är dessa offer viktiga, därför att de skapar en inre sfär och förhindrar att nationen som helhet, en bloc faller ned i ödets fasansfulla avgrund. Dock hatar de blinda alla människor som verkar för dem i ljuset.«

Saint-Dié, 29 augusti 1944

»En grupp soldater inkvarteras på en bondgård. Om höns blir stulna, halm beslagtas utan kvitto och även andra övergrepp begås, så finns det säkert någon bland dem som förstår att detta är orättmätigt och försöker stoppa det hela. Det är kanske en bondson som har sin fädernegård i tankarna. På högre nivå, hos militärbefälhavaren, såg jag, när det kom order om att arrestera gisslan, att vissa medlemmar av staben blev djupt bestörta och plågade av detta som upprörde deras samveten. Den primitiva människan däremot hyllar maximen: ”Vad min grupp gör, är bra.” Och tyvärr verkar det som om denna primitivitet är på oavbruten frammarsch och därmed politikens zoologiska karaktär.«

Kirchhorst, 4 maj 1945

»”De lidandes antal är betydelselöst” – det är en av de teser, med vilka jag har exponerat mig till ingen nytta. Den är emellertid även psykologiskt giltig, ty endast åsynen av den enskilde, vår nästa, kan uppenbara lidandet i världen för oss. Den är teologiskt giltig, så till vida som en enda människa kan ta på sig miljoners lidanden, uppväga och förvandla dem, ge dem en mening. Lidandet bildar en barriär, en oubliett mitt i en statistisk, kvalitetslös, plebiscitär, propagandistisk, platt moraliserande värld, i ett samhälle där ordet ”offer” skrämmer sinnena. Den oerhörda mängden smärta kan dock även i dag bara få en mening om det har funnits människor som övergivit siffrorna för den djupare innebörden. Endast detta höjer sig över katastrofen och leder den bort från det tomma kretslopp, den virvel dit det oavlåtligt strömmar nya hämnande skaror.«

Kirchhorst, 2 december 1948

»”Ty allt avgörs i det inre.” [Goethe] Ett viktigt ord att meditera över. Det finns en avslutning på våra handlingar i det absoluta, ett komplement som är oberoende av framgång och misslyckande. Detta är en ofantlig tröst.

Våra handlingar kan liknas vid bågskytte, som besjälas av en dubbel kraft. Å ena sidan är de såsom pilar som skjuts i väg från livsbågen, utsatta för slumpen, tyngdkraften och vindarna. De träffar eller flyger förbi målet; deras väg ligger inte i vår hand.

Men samtidigt, genom att även kärlekens krafter spänner bågsträngen, förs pilen ut i det öververkliga, i en rak bana, och når målet i det osynliga. Det finns alltid ännu en adressat som våra ord, handlingar och tankar är riktade till.

Vi skriver ett brev till vår nästa och går med det till posten. I det ögonblick, då vi lägger det i brevlådan, tänker vi på mottagaren och börjar kanske bekymrat fråga oss om vårt budskap kommer att nå honom. I tider av kaos tar denna oro överhanden. Och ändå är det en tröst att vi skrivit brevet, oavsett om det kommer fram eller inte. Vi känner att något förändrats i världen av det vi skrivit. Det är ett fullgjort offer, även om det aldrig blir läst. Ty ”allt avgörs i det inre”.

Likadant är det med oron för dem som är långt borta. Tankarna kretsar kring soldaterna, de saknade, fångarna. Kanske kommer det aldrig något livstecken ifrån dem, kanske får vi först efter många år veta att dem stupat. Och aldrig tycks oss känslan av meningslöshet så stark som när vi måste inse att vi varit oroliga för en människa som för länge sedan multnat. Vi tänkte på henne som om hon levde. Och ändå ligger det något underbart i detta ”som om”. Vi borde tänka på de döda som om de levde, och på de levande, som skilde oss redan döden åt. På så sätt riktar vi önskningarna högre, hän mot den oförstörbara människan. Och om vi spänt bågen riktigt, kommer vi att få uppleva det ögonblick då det kommer svar. Ty allt avgörs i det inre.«

* * *

Läs fler (och väl valda) utdrag ur den svenska översättningen av krigsdagböckerna hos Spöknippet.

Källa till de tyska bokomslagen: Nigromontanus

Källa till det svenska bokomslaget, samt excerpterna: Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation, ⓒ Ernst Klett Verlag, Stuttgart / Bo Cavefors Bokförlag AB, Staffanstorp. Första upplagan: augusti 1975. ISBN 91-504-0281-1

Fler inlägg om Ernst Jünger

• Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt (okt. -08)
• Skogsvandrare på den andliga Vägen (maj -08)
• Konservativa anarker (maj -08)
• Österlandet som inre orientering (maj -08)
• Ernst Jünger och islam (jan. -07)

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS