But not tonight…

…från 1986 är en av de mest förbisedda Depeche Mode-låtarna. Den betraktas av många som urtypen för banal och lättviktig synthpop, men det enkla är ofta det geniala.

Martin Gores lyrik handlar om ensam nattlig vaka och upprymdhet. I själva verket är det ingenting mindre än en beskrivning av den stilla glädje och innerliga tacksamhet som kan upplevas vid en livsavgörande mystik erfarenhet – en lika plötslig som oväntad omvändelse mot Urljuset, en återfödelse komplett med ”den mystika gråten” och allt.

Stjärnorna symboliserar i texten himmelsk upplysning och vägledning – den profetiska och uppenbarade visdomen. Vinden symboliserar det andligas inflytelser, det Gudomligas närvaro. Regnet symboliserar Guds outsinliga gåvor och det återfödda livets spirande, en renhetsrit och initiation som kan liknas vid ett dop. Månen symboliserar tron och det översinnliga livets förstånd i förhållande till bundenheten vid världens kretsar. Därmed förs en relativ variabel in som en påminnelse om, och ödmjukhet inför, Gudsbortvändhetens kval och torftigheter.

Oh God, it’s raining
But I’m not complaining
It’s filling me up
With new life

The stars in the sky
Bring tears to my eyes
They’re lighting my way
Tonight

And I haven’t felt so alive
In years

Just for a day
On a day like today
I’ll get away from this
Constant debauchery

The wind in my hair
Makes me so aware
How good it is to live
Tonight

And I haven’t felt so alive
In years

The moon
Is shining in the sky
Reminding me
Of so many other nights
But they’re not like tonight

Oh God, it’s raining
And I’m not containing
My pleasure at being
So wet

Here on my own
All on my own
How good it feels to be alone
Tonight

And I haven’t felt so alive
In years

The moon
Is shining in the sky
Reminding me
Of so many other nights
When my eyes have been so red
I’ve been mistaken for dead
But not tonight

Stjärnljus i den mörka tidsåldern

Under en gnistrande stjärnklar natt kan även det mest tyngda sinnelag klarna. I det uråldriga ljuset från stjärnorna ryms ett löfte om hopp, skydd och återställelse.

»Vi hava förvisso smyckat den nedersta himmelen med ett smycke av stjärnor till värn mot varje upprorisk satan. Dessa kunna ej lyssna på den höga församlingen – ty de angripas från alla håll, så att de drivas tillbaka, och dem väntar ett evigt straff«
(Koranen, sura 37:6–9)

Karlavagnen eller Valacirca, Valars skära, som den betecknas i Tolkiens mytvärld.

Valacirca fästes på den norra stjärnhimlen av valan (ärkeängeln) Varda som ett löfte om beständig och slutgiltig seger över Melkor (Mörkrets herre) och hans tjänare. Varda hyllas i alvernas böner och hymner som Elbereth Gilthoniel, Stjärntänderskan.

Earendils stjärna uppsatt av Varda.

I Tolkiens oavslutade huvudverk Silmarillion berättas om hur halvalven Earendil, ”den välsignade sjöfararen” seglar till Valars land med den strålande silmarillen på sin panna, för att där söka hjälp mot Morgoth betvingaren (Melkors alviska epitet efter stölden av silmarillerna i den första tidsåldern). Earendil kom genom detta hjältedåd att upphöjas till en stjärna och den ljusaste bland änglar.

Earendils angeliska skyddsfunktion kan liknas vid profeten Elias (som enligt vissa källor är en av dem som identifieras med Hermes Trismegistos). Elias himmelsfärd i sin tur förebådar profeten Muhammeds, eftersom även denna gjordes med hjälp av hästar ”av eld”. (Hästen symboliserar visdomen enligt Swedenborgs korrespondenslära och den bevingade hästen motsvarar följaktligen den andliga visdomen). Även profeten Muhammed kan ses som en väsentlig förebild för Tolkiens skildring av Earendil, då han var känd för att ha det gudomliga urljuset (nur muhammadiyah) strålande från sin panna.

Earendils ankomst till Aman, det Välsignade riket.

(Aman på arabiska betyder, precis som på alviska, välsignad, fri från ondska. Jämför även med det gammaltestamentliga emun för rättrogenhet, det nytestamentliga πίστις för tro, samt de närbesläktade orden Aman (”fred” på sanskrit), Amin (”trovärdig” på arabiska – al-Amin var dessutom profeten Muhammeds tilltalsnamn redan i unga år), Amen (”sanning” på hebreiska) och Amon (”den Fördolde Guden” i fornegyptisk mytologi).

I stjärnornas ljus kan vi sammanfattningsvis finna ett löfte om hopp och ett värn mot den mörka tidsålderns fasor.

»Och Han har gjort stjärnorna som hjälper er att finna vägen genom de djupa mörkren över land och hav. Vi har sannerligen framställt budskapen fast och klart för de insiktsfulla.«
(Koranen, sura 6:97)

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Sophia om sig själv

Enligt Koranen är visdom (Hikma/Sophia) »den dyrbaraste gåva« som Gud skänker till människorna.

Vi har tidigare här i Cafét bekantat oss med visheten som svenskt helgon samt hos Fjodor Dostojevskij och Orhan Pamuk. Nu har det blivit dags för henne att tala om sig själv – ur Ordspråksbokens 8:e kapitel:

Hon står uppe på höjderna,
vid alla vägar och vägskäl.

I portarna ljuder hennes rop,
vid ingången till staden:

Människor, jag ropar till er,
jag vänder mig till alla och envar.

Ni oerfarna, förvärva klokhet!
Ni dåraktiga, förvärva förstånd!

Lyssna, ty det jag säger är rätt,
sanna ord kommer över mina läppar.

Min mun säger sanningen,
mina läppar skyr det onda.

Alla mina ord är rättfärdiga,
i dem finns inget falskt eller förvänt.

De övertygar den insiktsfulle,
den som nått kunskap vet att de är riktiga.

Ta emot min fostran hellre än silver,
kunskap hellre än rent guld,

ty visheten är mer värd än pärlor,
inga skatter går upp emot henne.

Jag, visheten, är granne med klokheten,
hos mig finns kunskap och omdöme.

Att frukta Herren är att hata det onda.
Jag hatar högfärd och övermod,
onda handlingar och falska ord.

Jag ger råd och skänker framgång,
hos mig finns insikt, hos mig finns kraft.

Genom mig regerar kungar
och skipar härskare rätt,

genom mig härskar furstar och stormän,
alla som styr rättfärdigt.

Jag älskar dem som älskar mig,
och de som söker mig skall finna mig.

Hos mig finns rikedom och ära,
varaktigt välstånd och framgång.

Mina gåvor är bättre än finaste guld,
mina frukter förmer än rent silver.

Jag går det rättas väg,
rättfärdighetens stigar.

Jag lönar rikt dem som älskar mig
och fyller deras förråd.

Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.

I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.

Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,

innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,

när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.

När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,

när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,

då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.

Hör nu på mig, mina barn.
Lyckliga de som följer min väg.

Lyssna till mina förmaningar och bli visa,
förkasta dem inte.

Lycklig den människa som hör på mig,
som vakar vid min dörr dag efter dag
och väntar vid min tröskel.

Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.

Men den som försmår mig skadar sig själv,
de som hatar mig älskar döden.