Rumi, Böhme och det översinnliga livet

Hur ska man läsa Den heliga skrift? Om vi ska följa den persiska sufiern och diktargiganten Jalal al-din Rumi så är »Den tydning som gör dig varm i hjärtat, och förhoppningsfull, det är den rätta«. Den tyske skomakaren och mystikern Jacob Böhme från Görlitz är väl förtrogen och andligt besläktad med Rumi och de andra sufierna. Han kallar deras lära för »stormvinden som jagar Satan på flykten« som kan få Europa att återigen finna sig självt.

Det är egentligen bara i Väst som vi använder namnet Rumi. I den muslimska världen, från Tiranas bergstrakter till Indonesiens övärld, tituleras han ofta kort och gott med tilltalsnamnet Mawlânâ (»vår mästare«).

Över 300 år efter att Rumi lämnade jordelivet i solnedgången i Konya den 16 december 1273 anlägger Böhme ett liknande perspektiv på Bibeln. Andra européer som låtit sig inspireras av Rumi och hans uppgörelse med dualistiskt tänkande är Rembrandt i sitt måleri, Hegel i sin filosofi och Goethe i sin poesi. Helt i Rumis anda, att »Kärlekens religion står vid sidan om varje trosbekännelse. Ty de som älskar Gud har ingen annan konfession än Gud allena!« tillkännagav påven Johannes XXIII 1958: »I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för Rumis minne.«

I »Om det översinnliga livet« från 1621 (som finns publicerad i Persiska antologin) sammanfattar Böhme mycket slagfärdigt hur vi ska förstå sufiernas lära och vad en förkunnelse som gör en varm i hjärtat, och förhoppningsfull, kan innebära för läsningen av Bibeln och den kristna tron, det vill säga att andligen uppgå i Kristus och därigenom bli en konung i kärleken, i det som var alltings början.

Denna väg till Guds kärlek är dock för världen som en dårskap, precis som Jesus säger: »Mitt rike är icke av denna världen«. Människans vilja måste därför lämna plats för Gud, låta Gud bo i henne så att själen fullständigt genomträngs av Guds kärlek. När själen är upplyst av Gud framstår den som järnet som glödgas i elden och mister allt sitt mörker. På så sätt är Guds kärlek för själen ett nytt liv, ett klart och skinande evigt ljus redan i denna tid, ett tempel för Guds heliga ande. Själen uppgår då i Guds himmel där Gud har sin boning.

Allt mänskligt högmod och högfärd där man strider blott om meningar och åsikter har sin grund i personligheten, självheten, jagheten, det vill säga en bild som blott kan spelas som en roll, men som aldrig kan rena sanningen från lögnen. Personligheten måste därför jagas på flykten och tillintetgöras för att Guds kärlek ska lysa, precis som ett vaxljus måste förtäras för att kunna brinna. Endast på så vis kan en annan värld tas i besittning. (»It is sown a natural body. It is raised a Spiritual Body«. 1 Cor. 15:44) Och på samma sätt som ljuset har en helt annan egenskap än elden i det att det i sig ger och elden i sig tar, innebär förintandet av personligheten att den egna viljan dör och Guds ödmjuka och heliga kärleksvilja ensam och allena blomstrar upp, verkar, styr och regerar allt i allo.

Även hos Rumi är ett centralt tema försvinnandet eller utplånandet – andligt »avdöende« och pånyttfödelse. Detta jämför Rumi med hur solen reser sig över horisonten. Då försvinner stjärnorna, men de består ändå. När stearinljuset ställs i solens strålar syns inte längre dess låga, men den finns ändå kvar. Rumi använder sig dessutom, liksom Böhme, gärna av liknelsen med järnet och elden. När järnet läggs i eldens lågor blir det rödglödande och får samma färg och temperatur som elden. Då kan det utropa: »Jag är elden!« Ytterligare en sufisk symbolik som Rumi tagit till sig handlar om malen som ständigt lockas till elden för att slutligen förtäras av den: »O älskare var inte mindre än en mal – när skulle en mal undvika elden?«

Slutprocessen är jagets utslocknande (fana), vilken samtidigt medför att man blir pånyttfödd i Gud, i den rena, absoluta enheten som sluter cirkeln: »O låt mig utslockna! Ty utslocknandet utropar ”Till Honom skall vi återvända”«. Varje »död« medför alltså en »pånyttfödelse« eller »tillblivelse« (baqa):

Utan natten skulle människan
inte samla sig en skatt
och ingenting skulle finnas
för Dagen att förslösa.

Vassflöjtens ensamma toner hos Rumi symboliserar denna inre resa från mångfald till Gudomlig enhet. På så vis kan man ta ett språng över tiden, vilken Rumi brukar beskriva som ett huggande svärd. I samma mån som Gud kan bli »allt i alla« (1 Kor. 15:28) så kan, vilket helgonen har visat, andlig fulländning uppnås – den fulländade människan (al-insan al-kamil).