Tidlös besinning i besinningslös tid, del III

Den tredje och avslutande delen med excerpter ur antologin Tidlös besinning i besinningslös tid som innehåller ett urval av den andlige mästaren Frithjof Schuons texter i översättning till svenska av Kurt Almqvist. Denna del, Vägen, består av utdrag ur det sista kapitlet i Schuons Comprendre l’islam från 1961.

Schuon Comprendre l’islam

Vägen

I. Gnosis-visdomen

Den andliga vägen framstår i första hand som polariteten ”lära-metod” eller som helheten av den metafysiska sanningen och den kontemplativa koncentrationen.
s. 79

För islam – eller snarare för sufismen, som är denna religions ryggmärg – är den metafysiska läran först och främst den, att ”det inte finns någon verklighet utom den enda Verkligheten”. Detta är den esoteriska tydningen av islams ”första vittnesbörd” (shahadah): ”Det finns ingen gudomlighet utom Gudomligheten” (la ilaha ’illa-Llah). Denna lära kompletteras av en annan, nämligen att i den mån vi måste räkna med världens och vår egen tillvaro, ”är kosmos Verklighetens manifestation”, vilket är uttydningen av ”det andra vittnesbördet”: ”Mohammed är Guds sändebud” (Muhammadun rasulu-Llah). Hinduismen uttrycker i Vedanta samma dubbelsidiga lära genom att säga, å ena sidan att ”världen är falsk, Brahma är sant”, och å den andra att ”allt är Atma”.* Alla eskatologiska sanningar finns innehållna i denna andra sats. Det är i kraft av dess sanning som vi når befrielse: enligt den första har vi inte ens ”vara”, även om vi ”finns till” såsom det relativas avglanser.
* Not: Brahma eller Brahman är den högsta, över-personliga Gudsaspekten och har som sådan neutrumgenus. Om Brahma är den högsta Gudomen såsom enda Verklighet, vilket utesluter det skapade i dess anspråk på verklighet, är Atma eller Atman denna samma Gudom såsom allt inneslutande Verklighet. (Utgiv:s anm.)
s 79-80

De onda änglarnas antimetafysiska misstag består i att ta tillfälligheterna för ”verkligheten” och att förneka Substansen genom att beteckna den som ”overklig” eller ”abstrakt”.
s. 80

[D]en metafysiska sanningen med allt vad den innebär ligger i intelligensens själva substans. Att förneka eller begränsa sanningen, det är sålunda alltid att förneka eller begränsa intellektet. Om man har kunskap om det senare, har man också kunskap om dess innehåll, som har samma väsen som det självt, och därmed har man alltså kunskap om tingens natur. Det är därför det har sagts: ”Känn dig själv!” (grekisk gnosis) och också: ”Guds rike är invärtes i eder” (Evangeliet) och slutligen: ”Den som känner sig själv, känner sin Herre” (islam).
s. 82

Uppenbarelsen är en objektivering av det gudomliga Intellektet, och det är därför den har förmågan att väcka till liv människans intelligens, som fördunklats – men icke förintats – genom hennes fall.
s. 82

Vad exoterismen förmedlar av den metafysiska, dvs. totala sanningen – vare sig det är fråga om Gud, universum eller människan – det är blott aspekter eller fragment. (…) Följaktligen tar exoterismen i betraktande varken det rena intellektet, som överstiger det mänskliga och mynnar ut i det Gudomliga, eller de kosmiska cykler som föregår eller följer på den mänskliga cykeln. Slutligen saknas i dess perspektiv också Över-Varat, som är hinsides all relativitet och särskillnad. Ett sådant perspektiv påminner om ett takfönster som ger himlen en fyrkantig, rund eller annan form: synfältet är fragmentariskt, vilket naturligtvis inte hindrar att himlen fyller rummet med ljus och liv.
s. 83

Alltför många människor vet inte ens längre vad en idé är, vilket värde eller vilken betydelse den har. De är långt ifrån att ana att det alltid har funnits teorier som är fullkomliga och slutgiltiga och alltså helt adekvata och effektiva på sitt plan, att det inte finns någonting att tillägga till forna tiders vise – ingenting annat än vår ansträngning att begripa dem. Eftersom vi är mänskliga varelser, kan vi inte avstå från att tänka, och så snart vi tänker, väljer vi en lära. Ledan hos en besviken och materialistisk ungdom, dess brist på fantasi och dess barnsliga högmod ändrar ingenting på den saken.
s. 85

Tillvaron är en verklighet som i vissa avseenden kan jämföras med en levande organism. Den låter sig inte ostraffat skäras ned i människornas medvetande till enbart mätningar, som gör våld på dess natur.
s. 85-86

Framför allt får man inte förväxla fiffighet och list med ren intelligens och kontemplation. Något som måste finnas med i all sann andlighet är uppriktighet, och en fullkomlig uppriktighet i intelligensen är otänkbar utan oegennytta: att ha kunskap, det är att se, och att se, det är ingen akt av lidelse utan innebär att subjektet görs lika objektet. ”Tron”, som är ett accepterande av sanningen, måste vara uppriktig, dvs. kontemplativ; ty det är en sak att erkänna en idé – därför att man har ett materiellt eller känslomässigt intresse av den, och en annan sak är att erkänna den, därför att man vet eller tror att den är sann.
s. 86-87

II. Den essentiella bönen

”[D]en metafysiska synpunkten” betyder detsamma som ”inåtvändhet”, ty metafysiken är inte ”utanför” någon form av andlighet, och det är alltså omöjligt att betrakta någonting samtidigt utifrån och ur metafysisk synvinkel. Låt oss tillägga att intelligensen bara då kan vara märgen i en andlig väg, när vederbörande har en kontemplativ läggning och ett tänkesätt som inte är väsentligen lidelsebetonat. En exoterism kan inte som sådan utgöra denna väg, men den kan – som fallet är i islam – genom sitt grundperspektiv, sin uppbyggnad och sitt andliga klimat göra människan mottaglig för vägen.
s. 90

Det sades i början av första kapitlet att vägen grundar sig dels på den metafysiska sanningen och dels på den kontemplativa eller operativa koncentrationen, dvs. bönen i alla dess former och på alla dess nivåer. Stödet för denna koncentration – eller för den essentiella bönen – är i alla de stora världsreligionerna anropandet av ett Gudsnamn.* Detta anropande måste, för att vara fullkomligt eller ”uppriktigt”, vara varmhjärtat, liksom koncentrationen för att vara fullkomlig måste vara ren: på den emotionella fromhetens plan är glöden koncentrationens nyckel. På frågan, hur människan skall undgå ljumheten och förverkliga värmen eller den andliga samlingen, måste man svara att graden av vår nitälskan beror på hur medvetna vi är om vårt mål.
* Not: Dvs. hinduismens japa, buddhismens buddhanusmriti, nien-fo eller nembutsu, islams dhikr, kristendomens ”Jesusbön” i dess olika former.
s. 90-91

När en människa plågas av en mardröm och mitt i drömmen börjar ropa till Gud om hjälp, vaknar hon ofelbart, och detta bevisar två saker. För det första bevisar det att den intelligens som är medveten om det Absoluta äger bestånd under sömnen som en personlighet för sig – vår ande förblir alltså utanför våra illusionstillstånd; och för det andra bevisar denna konkreta upplevelse att den människa som anropar Gud till slut vaknar också från den stora dröm som livet, världen, jaget utgör.* Om det finns ett anrop som kan krossa drömmens mur, varför skulle det då också inte kunna krossa muren kring den mera omfattande och ihärdiga dröm som tillvaron är?
* Not: ”We are such stuff as dreams are made on, and our little life is rounded with a sleep” (Shakespeare, The Tempest, 4:1); ”Toda la vida es sueño”, ”Hela livet är en dröm” (Calderón, La vida es sueño). Det är inte bara Indien som har en Maya-tradition: även Västerlandet har en sådan, om också sparsamt företrädd. (Utgiv:s anm.)
s. 92

III. Dygderna

Om man utgår från idén att kunskapsakten och koncentrationen eller läran och metoden är vägens grundvalar, måste det tilläggas att dessa båda element är giltiga och effektiva blott tack vare en traditionell garanti, alltså ett från Himlen kommande ”insegel”.
s. 94

Men just därför att denna ”tradition” har en opersonlig och formell karaktär, kräver den ett komplement av väsentligen personlig och fri natur, och detta element är dygden.
s. 94

Människor som närmar sig metafysiken, därför att de reagerar mot den konventionella religiositeten, begår alltför lätt misstaget att tro att sanningen inte har behov av Gud – av den personlige Guden, som ser och hör oss – liksom inte heller av våra dygder: att denna sanning inte har något förhållande till det mänskliga och att det alltså räcker för oss att veta att Principen icke är identisk med sin manifestation, och så vidare – som om dessa teoretiska kunskaper frikopplade oss från att vara människor och gjorde oss immuna mot naturlagarnas stränghet, för att uttrycka sig milt. (…) Det är ologiskt och skadligt – för en själv liksom för andra – att tänka sanna tankar men glömma bort storsintheten.
s. 95-96

De grundläggande och universella dygderna, som är oskiljaktigt förenade med den mänskliga naturen, är följande: ödmjukhet eller självutplånande, barmhärtighet eller storsinthet, sannfärdighet eller uppriktighet, alltså opartiskhet; vidare vaksamhet eller ihärdighet, förnöjsamhet eller tålamod och slutligen den ”förmåga att vara” som ligger i enhetssökande fromhet, andlig formbarhet, anlag för helighet.*
* Not: Denna uppräkning, varav man kan finna olika versioner i våra föregående verk, är en syntes som vi härleder ur tingens egen natur. Naturen ger oss många bilder av dygder och också av Andens yttringar: duvan, örnen, svanen och påfågeln avspeglar respektive renhet, kraft, kontemplativt lugn och andlig frikostighet eller utbredande av nådegåvor.
s. 97

Moralsystemen är olikartade, men dygden, så som vi just har angivit den, är överallt densamma, därför att människan överallt är människa. Denna människosläktets moraliska enhet går jämsides med dess intellektuella enhet: perspektiven och dogmerna växlar, men sanningen är en och densamma.
s. 98

IV. Symbolismen

Ett annat av vägens grundelement är symbolismen, som framträder i den sakrala konsten liksom i den jungfruliga naturen. De former som kan uppfattas med sinnena är visserligen inte lika betydelsefulla som ord- eller skriftsymbolerna, men de har ändå allt efter omständigheterna en mycket stor uppgift som ”inramning” eller ”andlig suggestion”, för att inte tala om det rituella området, där de kan inta en framträdande plats. Dessutom har symbolismen den särskilda egenskapen att den förknippar det yttre med det inre, det med sinnena uppfattbara med det andliga, och att den sålunda – i princip eller faktiskt – får en större uppgift än enbart som ”bakgrund”.
s. 99

Men det finns också den ursprungliga symbolism som ligger i den jungfruliga naturen. Denna natur är en öppen bok, en uppenbarelse av Skaparen, en helgedom och till och med på sätt och vis en väg. De visa och eremiterna har i alla tider uppsökt naturen, det var i dess sköte de kände sig fjärran från världen och nära Himlen. Oskyldig och from men ändå djup och fruktansvärd som den är, har den alltid varit deras tillflykt. Om vi vore ställda inför valet mellan det härligaste av tempel och den okränkta naturen, är det den senare vi skulle välja: om alla människoverk förstördes, vore det ingenting jämfört med naturens förstörelse.* Naturen erbjuder på samma gång spår av det jordiska Paradiset och tecken som förebådar det himmelska Paradiset.

Men från en annan ståndpunkt sett kan man ändå fråga sig vad som är värdefullast, den sakrala konstens höga alster, som är direkt inspirerade av Gud, eller skönhetens uttryck i naturen såsom gudomliga skapelser och symboler. Bör man föredra verk som den hieratiska Jungfrun i Torcello nära Venedig, de glittrande bönenischerna i Córdobas moské, Indiens och Bortre Orientens gudabilder eller, å andra sidan: högfjället, havet, skogen, öknen? Om man ställer frågan så, är den omöjlig att besvara objektivt, ty det finns på vardera sidan – i naturen liksom i konsten – ett ”plus” och ett ”minus”. Naturens språk är säkerligen mera ursprungligt och universellt, men det är mindre mänskligt än konstens och mindre direkt förståeligt. Det fordrar en djupare andlig insikt för att avge sitt budskap till oss: genom konsten har heligheten eller visdomen blivit mirakulöst påtaglig med hela sin mänskliga materia, en materia som den jungfruliga naturen inte kan erbjuda. I viss mening beror naturens förmåga att ”vidga” och ”uppfriska” sinnet på att den icke är mänsklig utan änglalik. Att säga att man föredrar ”Guds verk” framför ”människors verk” vore emellertid att över hövan förenkla problemet, ty den konst som förtjänar epitetet ”sakral” har Gud till upphovsman: människan är blott verktyg och det mänskliga blott material.

* Not: I Bortre Orientens konst, som är mycket mindre ”humanistisk” än Västerlandets och den främre-orientaliska antikens, är människans verk så djupt förbundet med naturen att det med denna bildar en sorts organisk enhet. Den kinesisk-japanska konsten innehåller inga ”hedniska” element, såsom fallet är med de gamla medelhavskulturernas konst: den är i sina väsentliga alster varken känslosam, ihålig eller förkrossande.
s. 101-102

Natursymboliken överensstämmer med vår erfarenhet som människor: om stjärnhimlen svänger runt inför våra ögon, så är det därför att de himmelska världarna roterar kring Gud.
s. 102

V. Ortodoxi. Ren metafysik och sakrala fenomen. Religionernas flertal

Men låt oss återgå till vår utgångspunkt, den metafysiska sanningen som grundval för vägen. Eftersom denna sanning tillhör esoterismens område – åtminstone i traditioner med exo-esoterisk polaritet – bör vi här svara på frågan, om det finns en ”esoterisk ortodoxi” eller om detta uttryck inte snarare innebär en motsägelse i termerna eller ett språkmissbruk. Hela svårigheten i sådana fall ligger i en alltför trång uppfattning av å ena sidan termen ”ortodoxi” och å den andra den metafysiska kunskapen. Man måste i själva verket skilja mellan två slags ortodoxi, den ena av yttre och formell och den andra av inre och över-formell natur. Den första hänför sig till dogmen, alltså till ”formen” och den andra till den universella sanningen, alltså till ”innehållet”. Nu är dessa båda element förenade i esoterismen, i så måtto som dogmen är nyckel till den nakna sanningen. När denna sanning en gång har uppnåtts, har man givetvis gått utöver formen, men esoterismen måste icke desto mindre vara knuten till den form som har varit dess utgångspunkt och vars sinnebildlighet aldrig upphör att gälla. Den islamiska esoterismen till exempel kommer aldrig att förkasta islams grundvalar, även om det händer att den tillfälligtvis motsäger det eller det exoteriska ställningstagandet eller uttydandet. Detta är en av de betydelser som ligger i följande koraniska befallning: ”Gå in i husen genom deras portar!” (2:189). Exoterismen kan sägas vara symboliserad av omkretsen i en cirkel; radien är då esoterismen och medelpunkten sanningen.
s. 105-106

En religion är en form – alltså en gräns – som ”innehåller” det Obegränsade, om denna paradox är tillåten. Varje form är fragmentarisk, därigenom att den nödvändigtvis utesluter andra formella möjligheter. Ty även om varje form – när den är fullständig, dvs. helt och hållet ”sig själv” – på sitt sätt företräder helheten, är ändå alla former brottstycken: de avsöndrar sig ju från och utesluter ömsesidigt varandra. För att rädda det metafysiskt oantagbara axiomet att en viss religiös företeelse har en absolut karaktär går man så långt att man förnekar både den principiella sanningen – det vill säga det verkliga Absoluta – och intellektet, som blir medvetet om denna sanning. Omvänt överför man på företeelsen som sådan den karaktär av absoluthet och visshet som egentligen är förbehållen den rent intellektuella sfären. Detta ger anledning till filosofiska försök som helt säkert är skickligt gjorda men som framför allt lever på sin inre motsägelse.
s. 107-108

VI. Symbolism och eftertanke. Beskrivning – syn – förverkligande. Metafysik och mystik

Denna sanning förstår man eller förstår man inte. Det är omöjligt att anpassa den till alla människors behov av orsakssammanhang, liksom det är omöjligt att bringa begrepp som ”det relativt absoluta” eller företeelsernas ”metafysiska genomskinlighet” inom räckhåll för alla. Panteismen skulle säga att ”allt är Gud”, med den baktanken att Gud intet annat är än helheten av tingen. Den sanna metafysiken däremot säger att ”allt är Gud” och samtidigt att ”ingenting är Gud”, med det tillägget att Gud ingenting annat är än Sig Själv och att Han icke är någonting av det som är i världen. Det finns sanningar som man bara kan uttrycka med motsägelser, vilket ingalunda betyder att dessa utgör en ”filosofisk metod” ägnad att leda till den eller den ”slutsatsen”. Ty den direkta kunskapen är upphöjd över förståndets tillfälligheter, och man får inte förväxla visionen med dess uttryck. För övrigt: om vissa sanningar är djupa, så är det inte därför att de är svåra att uttrycka för den som har kunskap om dem utan därför att de är svåra att förstå för den som saknar denna kunskap.
s. 112

Skillnaden mellan tro och gnosis – alltså mellan elementär religiös tro och metafysisk visshet – är som skillnaden mellan en beskrivning och en syn: den senare kan lika litet som den förra försätta oss till toppen av ett berg, men den upplyser oss om bergets egenskaper och om den väg vi bör följa.
s. 112-113

Men som vi redan sagt består inte gnosis-visdomen enbart i att begripa ting och sammanhang: den innehåller gudsföreningens mysterier och mynnar omedelbart ut i det Oändliga, om man så får säga. I sin fullständiga form överstiger denna visdom ofantligt allt det hos människan som framstår som ”intelligens”, just därför att den utgör ett ojämförligt ”varats mysterium”. Däri ligger hela skillnaden – en skillnad som är omöjlig att beskriva på mänskligt språk – mellan vision och förverkligande: i det senare förvandlas elementet ”vision” till ”vara” och vår tillvaro till ljus. Men till och med den vanliga intellektuella synen – det begripande som återspeglar, assimilerar och urskiljer utan att därmed åstadkomma en ontologisk förvandling – till och med denna syn överträffar vida vad som rätt och slätt är ”tanke”, dvs. det mentalas diskursiva och ”filosofiska” lek.
s. 113

[D]et finns verkligheter som man antingen fattar med ett ögonkast eller också inte fattar alls.
s. 114

Metafysiken har liksom två stora dimensioner. Den ena är ”uppåtgående” och behandlar de universella principerna och särskillnaden mellan det Verkliga och det illusoriska. Den andra som är ”nedåtgående”, behandlar tvärtom ”det gudomliga Livet” i skapelsens olika lägen, dvs. den ”gudomlighet” som finns dold i varelsernas och tingens grund; ty ”allt är Atma”, som hinduerna säger. Den förra dimensionen kan kallas ”statisk”, medan den senare framstår som ”dynamisk”.
s. 115

Vi utgår från idén att världen är falsk, eftersom endast Principen är verklig. Men eftersom vi befinner oss i världen, gör vi det förbehållet att världen återspeglar Gud, och det är ur detta förbehåll som den andra metafysiken springer fram, den enligt vilken den första är som en otillräcklig dogmatism. Här konfronteras, kan man säga, de båda fullkomligheter som heter ”Oförstörbarheten” och ”Livet”: den ena är otänkbar utan den andra, och det vore en farlig ”synvilla” både att ringakta läran i namn av förverkligandet och att avvisa förverkligandet i namn av läran.
s. 115-116

I förhållande till det Absoluta såsom rent ”Själv”, ouppnåeligt för tanken, är förvisso metafysiken behäftad med relativitet, men icke desto mindre erbjuder den absolut säkra orienteringspunkter och ”riktiga approximationer”, som människoanden inte kan undvara. Det är detta människor inte kan förstå som förenklar saker och ting i ”konkretionens” namn. Läran är i förhållande till Sanningen vad cirkeln eller spiralen är i förhållande till mittpunkten.
s. 116

VII. ”Det andliga undermedvetandet”. ”Det himmelska nuet”

Det andliga undermedvetandet, så som vi uppfattar det, är bildat av allt det som intellektet på ett latent och underförstått sätt innehåller. Och intellektet ”vet” med själva sin substans allt som kan vetas, det tränger igenom alla egon som universum är hopvävt av och mynnar i ”lodrät” riktning ut i Oändligheten. Med andra ord: människans intellektuella medelpunkt, som i praktiken är ”undermedveten”, har kunskap inte bara om Gud utan också om människans natur och öde. Och detta tillåter oss att beteckna Uppenbarelsen som en ”övernaturligt naturlig” manifestation av det som människosläktet i sitt virtuella och dolda allvetande ”känner till” om sig självt och Gud.

Profetdömet framträder i ljuset av detta som en sorts uppvaknande på det mänskliga planet av det universella Medvetandet, vilket är allestädes närvarande i kosmos, bara med olika grader av ”utspruckenhet” eller dvala. Men eftersom mänskligheten är olikartad, blir också detta framvällande av kunskap olikartat, inte med avseende på sitt väsentliga innehåll men i fråga om sin form.
s. 117-118

Det intressanta med dessa betraktelser är inte att de lägger ännu en spekulation till mängden av andra spekulationer utan att de öppnar vägen till förståelsen av en viktig sanning – även om de inte bevisar denna i enlighet med varje kausalitetsbehov. Den sanningen är, att även om det religiösa fenomenet är ”övernaturligt” par définition, så har det också en ”naturlig” sida, som på sitt sätt borgar för fenomenets sanningsenlighet. Vi vill därmed säga att religionen – eller visheten – hör samman med människans själva väsen, att hon inte skulle vara människa, om hon inte i sin natur hade en grogrund för det Absoluta. Hon skulle med andra ord inte vara människa – ”Guds avbild” – om inte hennes natur tilläte henne att, trots sin ”förstening” och tvärsigenom den, göra sig medveten om allt som ”är” och därmed om allt som ligger i hennes yttersta intresse. Uppenbarelsen uttrycker alltså den intelligens som de jungfruliga tingen äger. Den är – men på ett ojämförligt högre plan – lik den ofelbara instinkt som leder flyttfåglarna söderut och som drar växterna mot ljuset: den är allt vad vi vet i vår varelses slumrande fullhet, och den är också allt vad vi älskar och allt vad vi är.
s. 119-120

Urmänniskan, människan före förlusten av den paradisiska harmonin, såg tingen inifrån, i deras väsen och i Enheten. Efter sitt fall däremot såg hon dem blott utifrån, som tillfälligheter och alltså utanför Gud. (…) Vägen, det är att återvända till den syn som är oskuldens, till den inre dimension där allting dör och återföds i Enheten – i detta Absoluta som med sin förening av jämvikt och okränkbarhet är det mänskliga tillståndets hela innehåll och existensberättigande.

Och denna oskuld, den är också ”barndomen” som ”icke har bekymmer för morgondagen” (Matt. 6:34). Den andligt förverkligade människan är ”ögonblickets son”, vilket först och främst innebär att hon är medveten om Evigheten och att hon genom sin ”erinring av Gud” försätter sig själv i ”det himmelska Nuets” tidlösa ögonblick. Men det innebär också – och som en följd av det föregående – att denna människa ständigt håller sig kvar i den gudomliga Viljan, det vill säga det betyder insikten om att det är det närvarande ögonblicket som Gud vill av henne. Hon begär följaktligen inte att vara ”före” eller ”efter” det gudomliga ”Nuet” eller att njuta av det som i verkligheten befinner sig utanför ”Nuet” – detta oersättliga ögonblick i vilket vi konkret tillhör Gud, ja det enda ögonblick i vilket vi egentligen kan vilja tillhöra Honom.
s. 120-121

7 reaktioner på ”Tidlös besinning i besinningslös tid, del III

  1. ”Den andligt förverkligade människan är ”ögonblickets son”, vilket först och främst innebär att hon är medveten om Evigheten och att hon genom sin ”erinring av Gud” försätter sig själv i ”det himmelska Nuets” tidlösa ögonblick.”

    Vackert…

  2. edvard: Javisst är det vackert! Det är just detta tillstånd Ivan Aguéli, och sedermera även den traditionella skolans grundare René Guénon, i enlighet med österländska läror, betecknar som den Högsta Identiteten (”the Supreme Identity”).

    Den Högsta Identiteten, den fulländade föreningen mellan tillvarons plan (det horisontella och vertikala) är också vad korset symboliserar i islamisk tradition med dess sedvanliga betoning av enhet och enkelhet.

    Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära).

    Denna form av universellt självförverkligande (ordet universell härstammar från latinets uni-versus, ”det i riktning mot Enheten vända”; ”vänd mot det Ena”) kan mycket väl uppfattas som den ”furstliga uppenbarelse av människan” som Ernst Jünger efterlyser och bör inte förväxlas med sin motsats: egocentricitet och högfärd.

    I Le Roi du Monde (”The King of the World”) identifierar Guénon existensen av ett sådant andligt Centrum eller en ”geometrisk punkt”, en garant för de olika traditionernas ortodoxi. Då vi befinner oss i kali yuga, den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern eller ”järnets tidsålder”, är dock denna Mittpunkt nödvändigtvis undermedveten (eg. ”övermedveten”) och beslöjad. En övervägande del av mänskligheten saknar kunskap och motivation att söka sin inre Absoluta kärna. Tillvaron underkastas därmed det perifera och tidsbundet förgängliga. När den på så sätt reduceras till det enbart ”vegetativa” och horisontella (”dem som går vilse” i Koranens öppnande sura) har själen glömt sitt ursprung. Tillvaron mister då sin mening. (Se i sammanhanget Dostojevskijs, i litterär bemärkelse, storartade uppgörelse med nihilismen.)

    Det världsligas obarmhärtiga dominans i järnets tidsålder beskrivs även i Koran:

    »Vi hava ock nedsänt järnet, som innehåller ett svårt ont, men även fördelar för människorna, och det för att Gud skall veta, vem som hjälper honom och hans apostlar i det fördolda; Gud är förvisso stark och väldig.« (57:25)

    Detta hjälper oss att förstå varför den rättfärdige konungen i Tolkiens sagovärld under lång tid klär sig i det oansenliga och vägens gråa damm. Hans konungadöme måste, liksom i den indisk-mongoliska myten om konungariket Agarttha (och många andra myter av samma slag) länge förbli dolt, ”underjordiskt”. Saurons locklösa öga är å andra sidan en effektiv symbol för ett framhärdande i förnekelsen av det översinnliga. Både enögdheten och locklösheten skvallrar om detta. Enögdheten (ett kännetecken på Dajjal/Antikrist i islamisk eskatologi) innebär att det endast ser den jordiska tillvaron. Locklösheten är likaså motsatsen till den metafysiska Principen då själva ursprungsbetydelsen av ordet ”mystik”, av det grekiska verbet myein, betyder ”att sluta ögonen eller läpparna”.

    Besläktat med hela det ovanstående resonemanget är även Jüngers tidiga uttalande i Das abenteuerliche Herz:

    »Till de mest hotfulla tvivlen hos det vardande hör, särskilt i en tid när gemenheten iklär sig ett högre människoslags mask, tvivlet på drömmarnas verklighet, på existensen av en zon där värdena hos ett djärvare, förnämare liv äger giltighet – kort sagt, tvivlet på om det finns människor.«

    Att det råder en konvergens mellan Jüngers strävanden och islam råder det inte längre några tvivel om. Att han fascinerades och inspirerades av islams esoterism tyder inte minst följande uttalanden på.

    »Varför är man i islam, utan teleskop, så mycket närmare oändligheten? Det verkar som om endast ett tunt litet blad skiljer världarna åt. ”Allah il Allah” är ekvationen, den orubbliga pelaren, på vilken de står. Och förståndet är bara skarpt när dess tänder vässas vid denna diamant.« (Sämtliche Werke, VI, s. 378, Serpentara)

    »Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.« (Siebzig verweht, III, 489)–>

  3. Ping: Den Högsta Identiteten « Café Exposé

  4. Angående natursymboliken;kan det finnas någon mening att jämföra vintern och innevarande Kali yuga? Jag tänker på den bistra kylan, naturens tillbakadragande av det levande, där lövträden står kvar som ett slags återstoder av deras blommande skrud och endast de taggiga barrträden står oförändrade. Jag tänker på fåglarna som flyttar till varmare tider, björnar som sover, naturen som frusen under ett gnistrande snötäcke. Stelnandet och det påföljande töandet som materialisering och upplösning.

  5. Anonym: Det stämmer att årstiderna korresponderar med de fyra tidsåldrarna. De aspekter av vintern som du lyfter fram ser närmast ut att motsvara lagret av is över den andligt förblindade människans hjärta, och därmed har de ett inte oansenligt förklaringsvärde. Men dessa aspekter är nu inte hela sanningen.

    I själva verket brukar vintern och därmed också väderstrecket norr faktiskt symbolisera satya yuga, den primordiala Guldåldern, och Mörkrets (eller Järnets) tidsålder – kali yuga – är då i sin tur snarare analog med hösten. Charles Upton har gett oss en kärnfull sammanfattning på detta i en essä med den utförligt deskriptiva titeln ”Atlantis and Hyperborea: An Inquiry into the Cyclical Mysteries with a Reconsideration of René Guénon’s Rendition of the Cycle of Manifestation in Traditional Forms and Cosmic Cycles, The King of the World, and The Reign of Quantity and the Signs of the Times”. Denna essä finns att läsa i boken Who is Earth? How to See God in the Natural World (San Rafael, CA: Sophia Perennis, 2008) och som pdf-fil här. Den mest relevanta passagen angående denna sak är ganska lång, så jag citerar den nedan som avslutning på denna kommentar.

    Din beskrivning av vintern med betoning på dess aspekter av stillestånd, solidifiering och död – snarare än på andligt ”utslocknande” i Gud (fana fi Allah) – får mig närmast att associera till Häxan och lejonet i C. S. Lewis’ Narniad, där det under den Vita häxans regim ”alltid är vinter men aldrig jul” – ett slags Fimbulvinter med andra ord. Förbannelsen som häxan lagt över landet, likt densamma i Mabinogion, korresponderar med kali yuga eller med vad Upton associerar med den materiella Nordpolen snarare än med den andliga dito eller med vintern som sådan, vars gnistrande snötäcke likt en barmhärtighetens mantel av renaste kristall ju i minst lika hög grad symboliserar jungfrulighet, stillhet, tystnad och frid. I flera av Frithjof Schuons dikter och betraktelser tar han, som vi nu här skall få se några exempel på, fasta på detta sistnämnda, på vinterns så att säga esoteriska, inre dimension.

    Frithjof Schuon om vinter, jul och snö

    »Peace is the absence of dissipation. Love is the absence of hardness. Fallen man is hardness and dissipation; the hardness appears in indifference toward God, an attitude poles apart from spiritual impassibility, and the dissipation appears in curiosity, preoccupation, anxiety with regard to the world, an attitude the very opposite of vigilance of mind. In the peace of the Lord the waves of this dissipation are calmed, and the soul is at rest in its primordial nature, its center, through love the outer shell of the heart is melted like snow, and the heart awakens from its death; hard, opaque, and cold in the fallen state, it becomes liquid, transparent, and aflame in the divine Life.«

    Spiritual Perpectives and Human Facts, s. 161f

    A winter fairy tale. Snow covers the land —
    The fairy queen comes in her silver sleigh;
    You hear the tiny bells and see the whirlwind dance — —
    Snowflakes, falling from heavy branches.

    Snow — like eternity’s shroud,
    Extinguishing all vain differences —
    As if Pure Being had laid Itself
    On this and that — as if the world would die,

    Or else renew itself in the sphere
    Of archetypes, where there is no change.

    Songs without Names, Second collection, LXV

    It is strange how the celebration of Christmas — and with it
    The Christmas tree — has spread everywhere;
    Even to the Moslems, for whom this feast
    Provides a wonderful image of Paradise.
    The reason is that one likes to see something
    That is apart from the everyday world —
    One likes to return to childhood,
    With its innocence and joy.

    World Wheel, Fifth Collection, CXVIII

    The Home

    I am astonished that some people
    Dream of glittering palaces, rich rooms,
    All adorned with gold and precious stones —
    Where is the happiness? One would rather weep.

    Too many live in cities badly built,
    In buildings like the towers of Babel.
    Cold, hard giants — one lives one’s life
    As if in chains; gray time melts all away.

    And many do not see that what is made by God
    Is far better than what is artificial and contrived —
    The mental worlds that man has painted for himself;
    Blessings lies in meadows, fields, and woods —

    In God’s blossoming nature,
    Or when pure snow covers the land.
    The Most High gave to us our home —
    Man needs but little to live in God.

    Stella Maris

    Beauty of the Void: it sounds like a contradiction.
    Yet is understandable; for Heaven’s vault
    Is beautiful in its silence; as is also the snow
    When, as if in blessing, it falls on the land.

    And likewise the soul, when it has forgotten
    All triviality, because God’s fullness has come.

    World Wheel, First Collection, XXVI

    »The blanket of snow presently covering our region reminds me of the spiritual significance of snow as a crystalline element; it is illustrative of heavenly blessing, heavenly descent — falling snow has indeed something paradisiacal about it — and a purifying heavenly Presence, far removed from the throes of passion; this is how I experience the Call to Prayer in Islamic countries, as it floats down from Heaven and extinguishes as it were all earthly noise.«

    – Ur ett brev 18 januari 1982, publicerat i Logic and Transcendence: A New Translation with Selected Letters, s. 246

    »The divine prototype of the virtue of detachment is Purity, Impassibility, Immortality; this quality, whether we envisage it in divinis or in ourselves, or around us, is like crystal, or snow, or the cold serenity of high mountains; in the soul the virtue of detachment is a spiritual anticipation of death and thereby a victory over it. It is fixation in instantaneity, in spiritual motionlessness, in the fear of God.«

    Stations of Wisdom, s. 146f

    »If Christianity is like a central fire, Islam on the contrary resembles a blanket of snow, at once unifying and leveling and having its center everywhere.«

    Gnosis: Divine Wisdom, s. 8

    Charles Upton om tidsåldrarna och de fyra årstiderna

    »The four yugas, the four seasons and the four directions are analogous. The Satya-Yuga or Golden Age or Hyperborean Paradise is in the North; its season is Winter. The Treta-Yuga or Silver Age is in the East; it’s season is Spring – not the eternal Spring of Hyperborea, surrounded and protected by the rigors of Winter, but the temporal Spring of eternal renewal. (When Adam and Eve were exiled from their Hyperborean Eden – Hyperborean by virtue of the Tree of Life, which is the axis mundi – and traveled “to the east of Eden”, this represented the transition from Satya-Yuga to Treta-Yuga.) The Dvipara-Yuga is South and Summer; the Kali-Yuga is West and Autumn. The Satya-Yuga, according to Hindu doctrine, is four times as long as the Kali-Yuga, the Treta-Yuga three times as long, and the Dvipara-Yuga twice as long: as we have already seen above, time speeds up as the cycle descends, and is progressively changed from a cyclical to a linear form. The cycle of the four yugas is thus a clockwise-rotating path from Transcendent Source to visible manifestation (North, East, South, West), and is always centrifugal. As that Source, or the memory of It, becomes more and more externalized and literalized, the lost Paradise is progressively, ironically, uselessly, obsessively, and disastrously sought in physical exploration, revolutionary social experiments, fantastic “evolutionary” hopes, technological “progress,” and finally in the deconstruction of the human form itself. This is the way of collective destruction and the end of the present world: the “West” is always “Atlantis.” But the counter-clockwise-rotating Path of Return-to-Source (West, South, East, North) is centripetal, given that North, the pivot of the heavens as seen from the Northern Hemisphere, is the primal Center. The Spiritual Path is a motion away from literalism, from ever-accelerating linear time, from the “nightmare of history.” It is a Path whereby the image of Paradise is withdrawn from projection on the outer world, and re-deployed on an ascending scale of ever-higher planes of Being, each more radically “inner” than the preceding one. Instead of falling from the Eternal North to the East of perpetual renewal, thence to the South of immersion in material conditions, and finally to the West of chaos and dissolution, the Way demands that chaos (the West) be overcome through stabilization of one’s bodily and “practical” material life (in the South); then that one’s life become open to the waves of spiritual insight, vitality and perpetual renewal emanating from the East; and finally that one avail oneself of this current of Divine Grace, like a salmon traveling upstream to spawn, till one finally arrives at the threshold of the Qutb, the Eternal North, the Gateway that leads beyond the cycles of nature, the still Point of the turning world. Once this Gateway is passed and the eternal Center realized, the universe is transformed from an obscuring veil into the universal Theophany; the natural world from which one had to withdraw one’s inner attention in order to travel the spiritual Path is restored on a higher level; rigorous Transcendence is transformed into merciful Immanence. One may now look back on the world of nature, and see it as circumambulating, in perfect obedience and punctuated and rhythmic praise, that adamantine Point – a Point which, speaking now in anthropological rather than cosmological terms, is the atman, the eternal Witness, the Eye of the Heart. And note: while the centrifugal path of manifestation is collective, and only becomes more collective as the cycle winds down, the centripetal Path of Return is always individual, and becomes ever more so as the transcendent atman is approached. As the Gospel parable teaches us, the grace of God abandons the ninety-nine and seeks the One. And when those many “ones” meet in the Eternal Human Form — when they pass, together and alone, beyond the dimensions of space and time — this convergence of irreducible solitudes as One Presence is the reality of the apocatastasis, the restoration of all things in God.«

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s