Tolkien om fantasins betydelse och vägen till Sagornas rike

av Caféföreståndaren

Fairie [Sagolandet] inrymmer mycket utom alver och féer och mycket utom dvärgar, häxor, troll, jättar eller drakar: det inrymmer haven och sjöarna, solen, månen och himlen, jorden och allt vad på den lever och finns: träd och fåglar, vatten och sten, bröd och vin, och oss själva, vi dödliga, när vi är förtrollade.«

- J.R.R. Tolkien, ”Om sagor”, Träd och blad (1947)

Tolkiens sagovärld upphör aldrig att fascinera. Ständigt nya generationer läsare upptäcker hur tacksamma böckerna är att återvända till. Mycket tyder på att sagor som Ringarnas Herre (1954-55) och Silmarillion (1977) inte är något man ”växer ifrån”. Tvärtom är det många som vittnar om att de finner en allt större behållning i dem ju äldre och mer rika på erfarenheter de själva blir.

Att det skulle kunna förhålla sig på detta viset kanske kan förvåna. Den nedvärderande synen på Sagans värld som var förhärskande på Tolkiens egen tid är väl, när det kommer till kritan, knappast mindre utbredd idag. För Tolkien själv är vuxnas helhjärtade uppskattning av sagorna däremot inte något märkligt. Det bekräftar endast vad han för uppmärksamma läsare och lyssnare hela tiden har hävdat, åtminstone sedan hans syn på sagans funktion och inre uppbyggnad fick sin fullt utvecklade form i efterdyningarna av genombrottsboken Hobbiten (1937).

Efter utgivningen av Hobbiten slutade Tolkien upp med att snusförnuftigt tilltala de barn som tänktes lyssna på hans berättade. Detta var på samma gång ett uttryck för att han inte längre såg ned på sagans ”förtrollande” och vederkvickande verkan. Det var ett erkännande av fantasins och sagans rättmätiga betydelse och generationsöverskridande kvaliteter.

»Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna.«

Tydligare än så kan det knappast sägas. Tolkien sammanfattade sitt synsätt i ett föredrag han höll vid University of St Andrews 1938. Detta kom senare att publiceras i förlängd form i essän ”Om sagor” i Träd och blad (1947). Om det går att tala om en ”programförklaring” för Tolkiens Ringsaga finner vi den här.

I sagornas värld befinner vi oss genom fantasin på ett mytologiskt plan där de aspekter av verkligheten som annars endast kan uttryckas metaforiskt får liv och gestalt. Sagan, menar Tolkien, rymmer därför även oss själva ”när vi är förtrollade”. Sagan öppnar en dörr till en annan tid, ja ”kanske utanför tiden själv”. Sagan kan göra det möjligt för oss att se på världen och oss själva med ”nya ögon”, precis som när Frodo får av sig ögonbindeln efter att ha letts in i alvernas förtrollade rike:

»Det kändes som om han hade klivit ut genom ett fönster till en försvunnen värld. Här rådde ett ljus som hans språk saknade ord för. Allt han såg var välformat, men formerna var på en gång skarpa, som om de hade uppstått först när han fick av sig bindeln, och uråldriga som om de funnits där i alla tider. Han såg inga andra färger än dem han kände till – gyllengult och vitt och blått och grönt – men de var friska och starka, som om han aldrig hade sett dem förut och givit dem nya och underbara namn. I denna vinter kunde ingen längta efter sommar eller vår.«

- ”Lothlórien”, Ringens brödraskap, s. 442

Sagan kan på så sätt öppna upp våra vyer, öka vår självkännedom och skärpa upplevelsen av hur det är att leva, att ständigt på nytt påminna oss om allt det som Gollum klagar över att han inte längre har något minne av: smaken av bröd, trädens sus och den mjuka vinden. Tolkien betonar hur viktig sagan varit som en existentiell ögonöppnare för honom själv:

»Det var i sagorna jag först anade ordens makt och det underbara hos tingen, enkla ting som sten och trä och järn, träd och gräs, hus och eld, bröd och vin.«

Det är väl överflödigt att påpeka att ett så grundläggande mänskligt behov regelbundet behöver ny näring och definitivt inte är något som är begränsat till uppväxtåren, även om det generellt sett kanske mest oundvikligt och naturligt ger sig till känna då.

Sagolandets magi är dock inte ett självändamål, utan dess värde ligger i hur den verkar, ”däribland att den uppfyller vissa primära mänskliga krav och önskningar. En av de önskningarna är att kunna överblicka djupen i tid och rum.” Sagorna har därför ”i första hand inte att göra med möjlighet utan med åtråvärdhet”.

Även ”[n]ågot som verkligen är ‘högre’ kan då och då glimta till i mytologien: gudomlighet, rätten till makt (som är någonting annat än ägandet av makt), kultens tribut – med ett ord ‘religion’”. Medan man vistas i Sagornas förtrollade rike är det dock farligt ”att ställa alltför många frågor, ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

Det vi kan läsa ut ur sagan kan också sägas vara en medvetandegörande ”spegling” av vilka kvaliteter som potentiellt kan spira i vårt eget inre. Detta är en viktig del i det man menar när man säger att vi kan finna ”oss själva” i sagorna ”när vi är förtrollade”. När en utvald skara ur Ringens brödraskap får skåda i alvdrottningen Galadriels spegel kan de bli varse olika aspekter av ”sådant som varit, sådant som är och sådant som kan tänkas ske”. Hemligheten med denna form av skådande liknar läsningen av heliga skrifter och innebär en reflektion av det egna sinnelaget. Det som avslöjas är därför ytterst den egna avsiktens grad av renhet och sannfärdighet. ”[E]ndast den onde har något att frukta, eller den som bär något ont med sig”, som Aragorn säger till Boromir när sällskapet träder in under Lothlóriens gyllene trädkronor.

Fantasins värld är, som Tolkien betonar, dock ingalunda en naiv verklighetsflykt, och om den ändå uppfattas som ”eskapism” är denna iallafall inte av föraktlig karaktär:

»Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder ”flykt” i denna mening förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning.«

Även Tage Lindbom tangerar och instämmer i Tolkiens positiva framhållande av fantasins och sagans betydelse, när han med hänsyn till den andliga domänen skriver:

»Det är en stor villfarelse när vi i religionens värld uppfattar mötet med saga, myt, dröm som en flykt från verkligheten. Fantasi är en gåva, som Skaparen givit oss att bruka, och när vår fantasi formas till saga, myt, dröm är det inte en förvanskning av andlig och skapad verklighet. I denna imaginära värld bekräftas att tillvaron har en genomskinlighet, och i sagan, myten, drömmen, ger vi allt detta en ”konkretion”, bygger liksom en brygga mellan himmel och jord.«

- ”Frid på jorden och fred i världen”, Bortom teologin, Norma 1986

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

About these ads