Lätt redigerat svar från kommentarfältet på Tidlös besinning i besinningslös tid, del III.
Edvard citerade Frithjof Schuon och skrev:
»Den andligt förverkligade människan är ”ögonblickets son”, vilket först och främst innebär att hon är medveten om Evigheten och att hon genom sin ”erinring av Gud” försätter sig själv i ”det himmelska Nuets” tidlösa ögonblick.«
Vackert…
Svar: Javisst är det vackert! Det är just detta tillstånd Ivan Aguéli, och sedermera även den traditionella skolans grundare René Guénon, i enlighet med österländska läror, betecknar som den Högsta Identiteten (”the Supreme Identity”).
Den Högsta Identiteten, den fulländade föreningen mellan tillvarons plan (det horisontella och vertikala) är också vad korset symboliserar i islamisk tradition med dess sedvanliga betoning av enhet och enkelhet.
Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära).
Denna form av universellt självförverkligande (ordet universell härstammar från latinets uni-versus, “det i riktning mot Enheten vända”; “vänd mot det Ena”) kan mycket väl uppfattas som den “furstliga uppenbarelse av människan” som Ernst Jünger efterlyser och bör inte förväxlas med sin motsats: egocentricitet och högfärd.
I Le Roi du Monde (”The King of the World”) identifierar Guénon existensen av ett sådant andligt Centrum eller en “geometrisk punkt”, en garant för de olika traditionernas ortodoxi. Då vi befinner oss i kali yuga, den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern eller “järnets tidsålder”, är dock denna Mittpunkt nödvändigtvis undermedveten (eg. “övermedveten”) och beslöjad. En övervägande del av mänskligheten saknar kunskap och motivation att söka sin inre Absoluta kärna. Tillvaron underkastas därmed det perifera och tidsbundet förgängliga. När den på så sätt reduceras till det enbart “vegetativa” och horisontella (”dem som går vilse” i Koranens öppnande sura) har själen glömt sitt ursprung. Tillvaron mister då sin mening. (Se i sammanhanget Dostojevskijs, i litterär bemärkelse, storartade uppgörelse med nihilismen.)
Det världsligas obarmhärtiga dominans i järnets tidsålder beskrivs även i Koran:
»Vi hava ock nedsänt järnet, som innehåller ett svårt ont, men även fördelar för människorna, och det för att Gud skall veta, vem som hjälper honom och hans apostlar i det fördolda; Gud är förvisso stark och väldig.« (57:25)
Detta hjälper oss att förstå varför den rättfärdige konungen i Tolkiens sagovärld under lång tid klär sig i det oansenliga och vägens gråa damm. Hans konungadöme måste, liksom i den indisk-mongoliska myten om konungariket Agarttha (och många andra myter av samma slag) länge förbli dolt, ”underjordiskt”.
Saurons locklösa öga är å andra sidan en effektiv symbol för ett framhärdande i förnekelsen av det översinnliga. Både enögdheten och locklösheten skvallrar om detta. Enögdheten (ett kännetecken på Dajjal/Antikrist i islamisk eskatologi) innebär att det endast ser den jordiska tillvaron. Locklösheten är likaså motsatsen till den metafysiska Principen då själva ursprungsbetydelsen av ordet “mystik”, av det grekiska verbet myein, betyder “att sluta ögonen eller läpparna”.
Besläktat med hela det ovanstående resonemanget är även Jüngers tidiga uttalande i Das abenteuerliche Herz:
»Till de mest hotfulla tvivlen hos det vardande hör, särskilt i en tid när gemenheten iklär sig ett högre människoslags mask, tvivlet på drömmarnas verklighet, på existensen av en zon där värdena hos ett djärvare, förnämare liv äger giltighet – kort sagt, tvivlet på om det finns människor.«
Att det råder en konvergens mellan Jüngers strävanden och islam råder det inte längre några tvivel om. Att han fascinerades och inspirerades av islams esoterism tyder inte minst följande uttalanden på:
»Varför är man i islam, utan teleskop, så mycket närmare oändligheten? Det verkar som om endast ett tunt litet blad skiljer världarna åt. ”Allah il Allah”* är ekvationen, den orubbliga pelaren, på vilken de står. Och förståndet är bara skarpt när dess tänder vässas vid denna diamant.« (Sämtliche Werke, VI, s. 378, Serpentara)
»Islams tidiga mystiker. Man skulle nästan kunna citera hela häftet. Tydligen en för oss än så länge knappt öppnad skattkista.« (Siebzig verweht, III, 489)
* Den korrekta translitterationen lyder: La ilaha ’illa-Llah
18 december, 2006 at 6:13 e m
Hej! Vid flera tillfällen görs kopplingar mellan Tolkien och Islams esoterism, är det så att Tolkien verkligen har tagit inspiration av till exemplel Kidr osv eller är det en tolkning som kafet står själva för?
18 december, 2006 at 6:27 e m
“Att träda in i en religion som till sitt innehåll knyter an till den primordiala Traditionen innebär väsentligen en hjärtats omvandling och förändring av personens inre stadium – en återgång till människans adamitiska naturtillstånd (fitra enligt islams lära).”
Vad baseras detta påstående på, att inträdet i en religion automatiskt skulle generera en hjärtats omvandling?? Vad är skillnaden mellan att att tro på principen om enhet eller den eviga klasskampen? Är det inte samma sinne? Att utgå ifrån vissa antaganden, deduktion, och ur dom dra slutsatser om ontologin, utan erfarenheter, är inte det detsamma som att “tro blint”?
Visst låter det hela vackert, att finna mittpunkten, det förlorade primordiala tillståndet, men är det verklighet? Är det mer än en romantisk längtan bort från verklighetens lidande och meningslöshet?
Mycket trevligt med en ny utformning på sidan för övrigt!
18 december, 2006 at 10:19 e m
Svar till nyfiken:
Hej,
Överensstämmelserna mellan Tolkiens kosmologi och islams esoterism är så omfattande att man skulle kunna ägna en livstid åt att utforska dem. Det är knappast någon tillfällighet. En mytvärld med en “absolut monoteism” (som Tolkien kallade alvernas och de trognas religion) förlagd till ett förkristet sammanhang som är så konsekvent genomförd måste nästan landa i det. Det gäller aspekter som alkemisk symbolik, språk- och ljusmystik, icke-linjär tid kopplad till ett högre verklighetsplan, profet-, helgon- och ridderskap etc.
Tolkiens användning av begreppen var alltid troget dess ursprungliga, primordiala, etymologi. “Katolsk” religion för honom var därför liktydig med “universell”. Alla de medeltida skrifter och myter, som ju i så hög grad upptog honom, var fullständigt genomsyrade av sådan mysterievisdom – nyplatonsk, hermetisk och “perenniell”. Här i Cafét kommer vi endast ha möjlighet att beröra glimtar av allt detta. De språkliga och etymologiska likheterna mellan alviskan (quenya) och arabiskan, islams sakrala språk, är i sig ett digert studium. Åtminstone ett 20-tal ord har en identisk innebörd, bland annat orden din för religion och nar för eld. Tolkiens ord för jorden, Arda är också närmast identiskt med arabiskans ard.
Tolkien ville ju skriva en myt för England (mer specifikt: det engelska språket) och det är vedertaget att St George, som är Englands nationalhelgon, är identisk med Al-Khidr i islamisk tradition, en odödlig speciellt utvald profet som talar alla språk. Enligt Caesar var det honom (med det romerska namnet Mercurius) man dyrkade på de brittiska öarna under antik tid. Man trodde helt enkelt att profeten, budbäraren, var Gud själv. Detta är förklaringen till varför Tolkien, i överensstämmelse med islamisk tradition, liksom Johannes Bureus här i Sverige, ser positivt på hedendomen/asatron i den mån den innefattar aspekter av den tidlösa visdomen, hikma.
Tolkien hade god kännedom om islams mystik via sin vän esoterikern Charles Williams, som bland annat baserat sin roman Many Dimensions från 1931 på den. Williams var kanske den mest tongivande i det litterära sällskapet The Inklings och var den ende vid sidan om C.S. Lewis som regelbundet fick ge respons på Tolkiens manuskript. Williams (som bl a översatte Kierkegaards verk till engelska) var en ypperlig företrädare för den s k västerländska esoterismen, där alkemin spelar en central roll. Alkemisk symbolik är också nyckeln till en förståelse av Tolkiens mytologi och i detta är islams esoterism till god hjälp då islam utmärker sig för att vara en religion där just alkemin och den hermetiska visdomen har profetisk status.
Men att det skulle handla om att Tolkien så att säga gjort “lån” av islamisk tradition är nog inte en tillräcklig förklaring. Tolkien hävdade ju för det första att han redan i unga år slutade “hitta på”, utan snarare utifrån sina språkstudier “upptäckte” en tidlös, universell Sanning med absolut och objektiv karaktär. Detta synsätt stämmer bra överens med islams syn på inspirationen, ilham, som är av Gud given. När Tolkien själv hänvisar till “Författaren av hans historier” förtydligar han att han inte syftar på sig själv (Letters 253). Professorn var med andra ord prisman, inte Ljuset, och han var i allra högsta grad medveten om detta. På mer än ett sätt anknyter han till naturlig teologi med en betoning på det intellektuella.
Exakt hur detta gick till i fallet Tolkien kommer vi inte att kunna få reda på då han (av högst förklarliga skäl får vi anta) var mycket förtegen om sådant. Den enda vittnesbörd vi har är ett svar på en direkt fråga, angående hans verks förhållande till det översinnliga, från en av sina studenter, filologen Simonne D’Ardenne: “You broke through the veil, didn´t you?”. Professorn svarade då omedelbart och utan minsta tvekan: “Yes, I did.”
19 december, 2006 at 1:38 f m
Intressanta tankar kring symbolik, det är ingenting jag riktigt satt mig in i, mer än det lilla jag läst av Joseph Campbell.
Den tidlösa visdomen, den vi finner inom alla traditioner med varierande ljustyrka men samma potential, är i mitt tyckte den enda visdomen som är värd att predika. Den förenar istället för att förgrena. Visdomen vi råkar finna inom våran egna tradition må ha en stark låga, ett strålande ljus som vi ibland inbillar oss vara starkare än hos andra traditioner. Det vi gör är att vi släcker deras ljus och vi förstärker förgreningar istället för att ge syra åt den förenande lågan.
Angående citatet från Frithjof Schoun så har det en stor betydelse i mitt liv. Jag råkar vara den typiska fasen då man distanserar sig från sina föräldrar och inser sin självständighet. Då känns det tryggt att inse att jag är ögonblickets son, försatt i nuets tidlösa dimension, där behöver jag inte sträva efter underverk – livet är ett under.
19 december, 2006 at 7:27 e m
Varmt välkommen till WordPress, den enda blogtjänsten man orkar med!
*fanfar för café exposé*
19 december, 2006 at 7:58 e m
Har du precis flyttat hemifrån?
19 december, 2006 at 9:00 e m
Ja, sen ett halvår tillbaka. Jag läser programmet för medvetandestudier på högskolan i Skövde.
20 december, 2006 at 9:44 f m
WordPress: fem minuter att lära sig, en livstid att bemästra.
Lite som philosophia perennis. ;)
Fast det blev riktigt snyggt här, när formatteringen slutligen laddades ner.
Innerligt tack för detta inlägg, som jag även läste i dess ursprungliga form.
20 december, 2006 at 7:17 e m
Tackar så mycket för ett riktigt vackert inlägg och för en njutsam diskussion.
Vänligen,
Ättestupan
21 december, 2006 at 12:39 e m
angående Tolkien och Islamisk esoterism.
Min kunskap om Tolkiens mytologi är högst begränsad men jag ställer mig lite undrande till sambandet. Låt oss säga att det finns vissa berörningspunkter. Men för den stora gruppen av människor är ju Tolkien s mytologi inte mer än en underhållande “saga”. Den underliggande symboliken tycks också centrera sig kring den gnostiska föreställningen om kampen mellan gott och ont, himmel och helvete, Gud och djävulen. En logik som återfinns i många böcker och filmer. Varför måste det alltid finnas någonting eller någon som är “ond” och någon som är “god”? Idag är det moderniteten som får stå för det “onda” men är inte fortfarande samma förenklade, begränsade sätt att uppfatta verkligheten i sådana typiska motsatser? På den esoteriska nivån verkar allting vara möjligt att sammmanfoga, det går till exempel att finna tydliga liknelser mellan islamisk esoterism och Nietzsches tänkande. Men återvänder vi till verkligheten är jag ytterst tveksam till att de etablerade religiösa grupperna skulle tillåta sådana liknelser inom tolkningen av Islam och dess budskap.
22 december, 2006 at 10:41 f m
Svar till skeptisk:
Tackar och bugar för lovorden.
Jag utger mig inte för att ha uttömmande svar på dina stora frågor och funderingar, utan antar att du först och främst bör söka dem själv… ”Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” (Matt 7:8)
Den återkommande springande punkten är dock som tidigare sagts att den andliga kunskapen endast kan erfaras med hjälp av ”hjärtats öga”, ”den intellektuella intuitionen” som överstiger det sinnliga. Att stänga sitt hjärta för profeternas och helgonens uppenbarade Sanning, vilken återfinns och verkat som nödvändig vägledning för människan i alla tider och på alla kontinenter, är istället att anamma en historisk anomali. En sådan besinningslös antropocentrism är inte endast gränslöst destruktiv och fragmentariserande för människan och hennes omgivning, utan grundas även på en inneboende självmotsägelse.
Att åberopa det individuella och tidsbundna förnuftet som en garant för sanningen är nämligen att utgå från en relativ måttstock, vilket bekräftas så fort som det träder i förbindelse med ett annat ego med samma fåfänga krav. Att på så sätt, medvetet eller omedvetet, ansluta sig till föreställningen om att ”allting är relativt”, är dock i sig ett absolut uttalande. Bara för att man gör det individuella till någonting pseudo-absolut så kan man, hur man än vänder och vrider på saken, med andra ord aldrig undvika att förhålla sig till det verkligt Absoluta (utan det Absoluta så skulle det inte kunna finnas något relativt och därför inte heller något skeptiskt förnuft).
Den som vill ha säker kunskap och göra anspråk på ett verkligt seende måste med andra ord söka svaren i det Absoluta och det är det som den tidlösa visdomen handlar om. Det är just en sådan uppgörelse med antropocentrisk livsåskådning (närmare bestämt nihilism och existentialism) som varit genomgående i Cafét ända sedan starten.
Att den stora massan, inklusive religionernas officiella företrädare, i sin mängdförsjunkenhet i kali yuga avlägsnat sig från denna tillvarons oförgängliga Mittpunkt är inget argument för varför den bör överges eller sökas med minskad intensitet – tvärtom.
Den gnosis som återfinns i islams lära, eller hos Tolkien för den delen, har för övrigt ingenting att göra med den s k gnosticismens sekteristiska troslära, vilken ställer upp en strikt dualism mellan ande och materia. Enligt philosophia perennis är skapelsen däremot till sin natur god (ur den icke-dualistiska aspekten skulle man kunna säga bortom gott och ont) eftersom den skapats av Gud och inte av någon lägre dignitet (demiurg) som står i dualitet till Gud. En autentisk religiositet kan inte heller reduceras till en simpel bortom-världslig romantisk längtan. Som professor Nasr skriver apropå profetskapet:
“Gudsförtröstan grundar sig inte på en flykt från världen utan på ett genomträngande av den i syfte att bringa den i jämvikt.”
P.S.
Apropå det du skriver om att ”för den stora gruppen av människor är ju Tolkiens mytologi inte mer än en underhållande ’saga’” så ska man nog akta sig för att alltför lättvindigt förringa betydelsen av detta. Faktum är att det Tolkien gjorde var att återbörda sagan dess oförvanskade funktion (anpassad till den moderna människans behov i och med romanformen). Läs hans essä Om sagor! (Publicerad i Träd och blad resp. Sagor från en farofylld värld.) Att ordet saga dessutom är besläktat med det franska och engelska ordet sage (”a mentor in spiritual and philosophical topics who is renowned for profound wisdom”) är knappast någon tillfällighet…
22 december, 2006 at 9:18 e m
Tackar ödmjukast för responsen på funderingarna. Självklart måste varje människan söka Sanningen själv, varje människas väg är ju unik. Men mitt ifrågasättande är inte endast ett sökande efter svar utan också en uppmaning till en öppen diskussion. Den här sidan är vad jag vet den mest välskrivna, djupodlande och kunskapsfyllda forumet som jag har stött på och därför också enligt min mening, ett forum med blick för flera perspektiv. Den återkommande frågan och problematiken är just som du säger hur vägen till den andliga kunskapen ser ut. Den andliga kunskapen ska erfaras men samtidigt ska de profetiska skrifterna automatiskt tas för sanning. Vid läsandet av de tänkare som tillhör den traditionella skolan verkar det också vara endast ett fåtal,en elit som har möjligheten att erfara Sanningen genom hjärtats öga, resten får nöja sig med de exoteriska riktlinjerna. En annan problematik är frågan om intellektets betydelse. Den primordiala visdomen som har gått förlorad måste återupplivas för att människan och världen inte ska gå under, det är vi nog både överens om. Men ett sådant förhöjande av medvetenheten kräver också att den breda befolkningsgruppen får ta del av den esoteriska visdomen och kanske då inte endast från en intellektuell bas.
Det är också detta jag menar med att Tolkien inte är mer än en saga för många. För de med mindre kunskaper i symbolik och traditioner, är kopplingen till den visdomen osynlig.
Från den intellektuella positionen finns också en risk för ett idealiserande av en ursprunglig och ren visdom. En omöjlighet så länge den individuella människan själv är “smutsig”.
Tackar för en givande och utvecklande diskussion!
27 december, 2006 at 11:30 e m
Håller med, visdomen har flera ansikten och den är inte endast intellektuell och manlig. Den här sidan är väl en aspekt av flera. Av min långa erfarenhet så tror jag också att det är svårt att som Guénon ville, nå förändring genom att ändra på rådande diskurser och hur människor tänker. Det måste ske en förändring underifrån där människor själva upplever Sanningen utan förmedling och tolkning från prästerskapet.
21 oktober, 2008 at 2:33 e m
[...] (vad man i enlighet med österländska läror såsom taoismen skulle kunna kalla en Högsta Identitet eller en sann – det vill säga andligt förverkligad – människa, [...]